Aftonbladet – 23 november 1841, sida 2

— Hvem ropar mig? frågade den sjuka m malt röst. — OO! det är jag!... jag som var nog lycklig att rädda ert dyrbara lif, och för er gerna velat uppoffra mitt. . Aline såg på honom med de sköna tårfulla ögonen, och en svag rodnad uppsteg på hennes bleka kinder. Måtte Gud belöna er ädla gerving, min herre! tillade hon, och mattighelen slöt åter den blick, hon fäst på sin välgörare. Andra morgonen ankom Doktorn med en beqväm vagn att afhemta Aline; Suzelte och Eu gene åtföljde henne. När hon ankom till Calais och bars upp i Doktorns bus, var hon så matt att hon med möda kunde framföra en kort tacksägelse till Eugene; åt Suzette, som vårdat henne under sjukdomen, gaf hon en liten guldring hvilken hon drog af sitt finger, hvarefter de båda fostersyskonen gående återvände till hyddan, som ej var långt ifrån staden. De voro båda uti en mycket olika sinnesstämning. Eugene tyckte att han nu först börJat en ny lefnad; hans klappande bjerta hade fått ett mål för sin oroliga trängtan, han sväf vade, i ett haf af förtjusning. som ej en gång stördes af skilsmässan från den älskade flickan. Han såg henne ju i sin inbillning beständigt, och med hans känsla som älskare förenade sig äfven hans känsla som artist, ty han hade funnit ett ideal af qvinlig skönhet, som skulle gifva hans taflor ett fördubbladt värde. Han lofvade sig att om ett par dagar besöka Doktorn, för alt efterfråga Alinas tillstånd, och denna tanka spridde ett uttryck af glädje öfver hans manligt sköna ansigte.