Aftonbladet – 22 november 1841, sida 1

vänder sig äfven åt konstnärslifvet, hon tecknar, målar, blir virtuos eller beskyddarinna för de vackra konsterna, oeh hennes rikedom ger henne tillfälle, att på denna bana nå en existens, soma värderas af konstidkare oeh är angenäm för henne sjelf. Mången gång begagnas likväl ingen af dessa utvägar, som förstånd och eftertanka gifva vid handen; man gör sig ingen möda, utan blir rätt oeh slätt en sqvallersyster; man afundas de yngre, de lyckligare; man granskar, man tadjlar dem, och till ersättning för den sällhet ödet nekat, företager man sig blett att störa andras. Fröken Rosina Breville, vanligen Tante Rosina kallad, hade redan hunnit denna kinkiga ålder. Vid 32 år befann hon sig ogift och ägarinna till en lysande förmögenhet, som hon erhöll i testamente efter en afliden farbror. I sin ungdom hade hen varit vacker och ägt några talanger, men var då fattig, och ingen vänlig hand tillbjöd sig att ledsaga hennes vandring genom lifvet. Vid 29 år erhöll hon oförmodadt det stora testamentet och, i följd deraf, flera anbud, ej lysande, likväl ganska antagliga; men nu hade Rosina stegrat sina anspråk. Hvad hon förut skulle ansedt som en verklig lyeka, var ålldeles för ringa; hon försmådde de passande friarne, då de unga och lysande deremot försmådde henne. . På detta sätt kom hon småningom på den bedröfliga öfverblifna kartan. Som hon fordom någon gång sysselsatt sig att teckna, valde hon nu att bli de vackra konsternas frikostiga beskyddarinna, samlade omkring sig alla artister, slösade stora summor på statyer och målningar, köpte utan urval allt som bjöds henne, fyllde sina salonger med konstalster, besökte alla mu