Aftonbladet – 20 november 1841, sida 3

De gamia herrarne pratade nu om nytt oci gammalt, och friherrn lät oupphörligt silt sköna fulla hjerta, sin glömska af; allt det onda och tacksamhet met försynen, allt det goda, som lifvet nu och fordom bjudit :honom, samt sing ljusa, glada minnen deraf framlysa, och hofmarskalken glömde aldrig, att i hvart enda a sina: ord inlägga en liten, osynlig sten till grunc för de planer, han ämnade bygga på friherrns och hans familjs uppenbarelse i hufvudstaden. Lilla Corona) hade blifvit — alldeles för sina egna purpurläppars och rosenkinders skull — öfverhöljd med osmakliga kyssar af den gamla, cyniska hofmarskalken och sedan insläppt till hans damer, som redan fått befallning att emoltaga henne cå bras ouvertsp. Men ack! hvad den enkla, oskuldsfulla, glada, lefnadsfriska Corona, som var för okonstlad att ens vara blyg, hvad hon i början litet trifdes med dessa konstverk: denna utstuderade tanten och dessa trenmne, förbildade kusinerne! Jag förstår mig icke på demp, var allt hvad hon svarade sin mamma, som först vaknade, när hennes make och detter hemkommo, samt gäspande frågade den sednare, hvad hon tyckte om slägtingarne. aFlickorna se alltför -smånätta ut, yttrade friherrn, asmala, som getingar, litet bleka om näbbet, men annars täcka nog; och deras mamma, kusin Rosalie, har soutenerat sig alldeles förunderligt väl; men ack! min gamla Carl Göstal han är bara en svag skuggbild af hvad han fordom var. Jag skulle aldrig känt igen honom, hade ej rösten varit sig lik. Men rolig och treflig, vänfast och slägtkär, samt glad att ändtligen råkas, alldeles som jag sjelf, se det var han, och f.. skulle tagit honom annarsl Vill någon veta mera om den liflige, lefnadsfriske, bottenärlige och hederlige friherrn, om