Aftonbladet – 20 november 1841, sida 2

tt vi rätt som det är tappa bort dig, det för,ehåller jag mig. Åhb, jag är väl inte så dum hellers, mumlzde )Isson medan han utstofferade sig. Detta var cke så snart gjerdtutan pröfvade ansenligt både aders och dotters tålamod. Men ban blef dock n gång färdig, och nu anträddes marchen. Den högväxta, hvarken af år eller sorger krökta marnen gick der så rak och uppräit som ett ljus. sin fina rock, sydd i Paris 41804, men som indå såg splitter ny ut, sitt hvita, slätkammade och pudrade hår, sin lilla prydliga stångpiska. och den trehörnige hatten, som satt så ur al nutid, att man ej visste em man skulle skratts eller beundra det antika i både hatt och all det öfriga. Vid hans sida gick hans lilla Co ronan i sin såkallade ridklädnings, ett plagg, son till all lycka hvarken var förfärdigadt af mam mas urvuxna rober, eller rådman Lurbergs ganm!: förlager, utan af nytt, skimande franskt kläde mörkgrönt och vackert, samt beprydt med fler: rader glänsande stålknappar. Den oformligt stor och underbara hatten skylde väl större delen a det röda och hvita, friska anletet ech de klara lifligz, ljusbruna ögonen; men de blefvo dock e obemärkta, ty när paradis-ermen för sig sjelf be köll sin tjusningsoch öfvertalnings-förmåga, ga han ändå af barmhertighet åt Stockholws dandy. alla sina leder, och satte dem alla i halsen, at de må kunna böja hufvudet så, att de på gata förmå upptäcka ända till minsta anletsdrag i der största qvinnokatt. Men var friberrns lilla Co ronas; hatt litet för mycket afundsjuk, så va hernes ridklädningskjol det något för litet, ty — tvärt emot det nuvarande ädla bruket at