Aftonbladet – 19 november 1841, sida 3

Corona blir säkert en riktig hjertklämma, der uppe i eder stad, bland edra dufna, bleka, magra, utgansade och utvakade skönheter. Ett sådant prat ech ett sådant skryt! — utropade hofmarskalken, som sjelf hade tre stycken dättrar; fullkomliga originaler till friherrns teckning. Men i samma ögonblick rann åter en alldeles splitter ny id upp hos hofmarskalken, och han knäppte med fingrarne och utropade: Kors för tusan! Det kan ju bli charmant! Han är väl nu två, tre och tjugu år, den der göken med långa figuren och oöfverträffeliga minnet.s Det blir alldeles lagom åt min Eugeniel Se, det är en soppa som Rosalie skall få hafva besvär att koka, ech jag — bara att blåsa under elden dertill. Vivat! Det var ett dråpligt projekt af dig, du gamle, obotlige narr, ait sträfva utaf hitåt. Jag har sannerligen en lång tid alldeles förgätit hela kusinen, ungdomsvänskapen, kamratskapet och allt det der draflet, som jag väl nu måste leta upp ur sina gömmor i minnets skräpkammare för att något litet paradera med; ty sätter sig gamla Gustaf Adolf på tvären, så må f.. få rätt mot konom; då är han envis och intraitable som sin höga namne i verlden, tjurskalle i kongl åminnelse, och tycker den gamla narren sig se ringaste skymt af köld eller glömska, så är han en så befängd kurre, att han kan vända om hem eller Vända mig och de mina ryggen för all vår tid. Jag känner henom nog! Har var sina goda fyratio då våra banor skiljdes, och leeparden förlorar minsann ej sina fläckar, eller gamla Gustaf Adolf sina fratser, så länge han lefver, och är så kry som hans befängda bref tyckes utvisa. Ergo: