Aftonbladet – 18 november 1841, sida 4

Ligan släckt på offerhärden Ar, blott högmod styrer verlden; Tunga, som Damocles-svärden , Fruktansvärda omina Öfver Herrans Wingärd hänga På ett hufvudhår; fåfänga Irriga begrepp förvränga Mosen och Profeternal Tätt, som ogräs gror i säden, Så de fräcka frihetsträden Grönska fredigt; bröder! skräden Dem ur helgedomarna! Qväfven fröna i sin linda, Att jag ej får se ett enda Stå vid altart — ech förblinda Synen på åhörarna! Äro hjordarna än fromma Nu, som lamm, då tider komma, Då de sluka liksom tomma Ulfvar edert timliga Goda, glupskt ur munnen taga Brödet på sin herde, — jaga Oss, som svultra kundar — gnaga Köttet intill benena. Allting ondt de gerna unde Presten, de gudlöse bunde, Om de hade makt och kunde, Mulen till på oxarna, Hvilka tröska; o! de tege Tionden ifrån 082, droge Helgonskylden inr — ock loge Sen i mjugg, de bofvarna! Ja! hur gick det oss skriftlärde, Oss, som endast Gud beskärde Ljuset, om de afskyvärde Straussiske idterna Cynnades af Clereeiet; — Oesch det kätterska partiet Sprida fick fritänkeriet — Eller tolka skrifterna? — Djerft i alla lärdomsgrenar Framåt vildt förnuftet skenar Hejdlöst; hvilka stötestenar För de goda tjenarna! Kritiskt tärkarne befatta Sig med Bibeln, den de skatta Ringa; bönder vilja fatta Med förståndet dogmerna! Liknöjdt trots förutan gränser Ger sig luft uti sentenser Vådliga: inkonseqvenser Förebrås lärjungarna; Vetandet totalt inkräktar Trons område — man anfäktar Religionen, som ej mäktar Stå emot bespottarnma. Blodet isas! hu! det gåren Rysning genom märgen! håren Resa sig på kjessan, tåren Stelnar; mitt djupkänsliga Hjerta kallnar; fast vid gomen Lider tungan, som vid blomen Masken ; som en tjuf för domen Bäfvar jag för följderna! Fräckt med sakramentet leka Atheisterna, — — förneka Korsets död; — lättfärdigt smeka be den Babyloniska Skökan välluster; tillbeda Mammon, vandra på den breda Vägen, amma i den leda Gamla Adam lastarna. De af onde sig berömma, Och i köttet satar gömma; De på jordene uttömma Vredens de sju skålarna; Och på sina hufvun samla Kol så glödande — de famla Uti mörkret, som de gamla Encyklopedisterna. Strauss är stark i polemiken; Att slå hufvudet på spiken: Ej till honom finnes liken; Sina diaboliska Satser ger han ock tillkänna Snillrikt, så jag tror hans penna Doppad är uti Gehenna Midt i afgrundspölarna. Nog jag ser hvar skon den klämmer! Han vill frihet, och den skämmer Bort vår makt, öfverensstämmer Ej med prest-intressena; Och, som bölja flyr för bölja, Skall han fly och vi förfölja, Fast, som Lojola, vi dölja Skälet under mantlarna! Ingen tid är att förlera; Och periculum in mora! Annat var det i de stora, Gemla goda tiderna! Altart var förent med thronen, Primus dock hufvudpersonen, Bålet och inqvisitionen Endast argumenterna. Nu man måste först undvika Så skandal, som alla slika Svåra casus, sem predika Tron fer Kämnersrätterna, Laga, att ej, som en nolla, Aktor står — och dermed vålla Kan ett svårt förderf — samt hålla Tal för Jurymännerna. Nu är endast hufvudknuten, Att få beken först förbruten, Och sen Hjerta utesluten Ifrån det medborgliga Samfundet; — jag honom drifva Ville uti landsflykt, rifva Ner bans snällpress; — och så blifva Qvitt Aftonbladisterna! Och dermed ej heller fara Är, J bröder! om vi bara X och Y och W från —a Få bland Jurymännerna;