Aftonbladet – 18 november 1841, sida 3

sade han: Hvad är det för en sorts spetshulva Brukas det sådana, utan nackstyeke, gumma lilla Det är väl bara för en demi parure kan jag tro Men apropes: hur är det med dina keeffyrer min geda gumma? Äro de i stånd eller huru Annars borde man väl anskaff. andra. Nej, kära dun, svarade hennes nåd, ängslig öfver blotta tankan att ens behöfva tänka på de väl bevarade koeffyrerna; det behöfs visst inte De äro ju som de voro nya allesammans, oe den der sista, jag fiek af dig för fem år sedan har jag ju aldrig brukat. Ja, då är det godt, då är det förträffl sti sva rade friberen förnöjd; ty jag vill att vi på all sätt skola uppträda med heder och så som de anstår folk comrme il fauts, som ej visat sig stora verlden på längex Och nu flög han ut till något annat. Agapetus var den enda i hela huset, som ick: alls tänkte på resan, mer än de ledsamma stun der, då ske-Erik eller skräddar-Johannes tog målp, eller sedan kommo och passades. Så i Guds namn! skall det nu blifva sådan otyg igen! yttrade han då med den allra stör. sta flegma, hvaruti hade råkat en droppa harm Men när skräddare och skomakare väl vore utom dörrer, glömde han både dem och resan läste och mediterade som vanligt, under hvilka sednare stunder vi icke rätt veta huruvida förståndet sted stilla eller verkli en rörde sig, ty hos honom fans verkligen förstånd, fans mycke! mera, fast det ännu låg så alldeles islupet ech oupptinadt, och i anseende till hans oöfverträffli sa minne kunde man på denna tid gerna likn honom vid en sparbössa, deruti mycket af värde låg nedkastadt, utan att synas, utan att begag nas, eller gifva den allra ringaste ränta, men som fans ändå, och som en gång skulle göra si; gällande . .. när det bräckliga leret brast, som utgjorde sparbössan.