SACHSISKA FÖRENINGEN FÖR PRESSENS BEFRIELSE Det är redan berättadt, att aSächsische Vaterlandsblätter, framställt em uppmaning, att för nyssvämrde ärdamål! grunda en förening, hvars med:emmer vid alla tillfällen öppet bekände, att de ansågo censurn såsom något omoraliskt och skadligt ech höllo sig förpligtade, att under intet vilkor antaga en censors-befattning. Man hade med något fog kurnat värta, alt Sachsiska regeringen låtit denna uppmaning gälla hvad den kunde, och, i händelse den medfört någon verkan, så alt en förening verkligen kommit till stånd, låtit dess medlemmar i all ro tro och bekänna bvad de behagade om censurn, aldrahelst då detta skedde öppet och icke förvandlades till något hemligt frimureri med thy åtföljande svärmerier och frestelser för lättrogna själar. Men detta har ieke anstått kabinettet i Dresden. Tvärtom har ministeren för inrikes ärender låtit genom tidningarne förklara: att bemälde uppmaning icke blott öfverskrede gränsen för den i allmänna censur-instruktionen medgifna frimodighet, utan ock vore straff underkastad; att miustören vidtagit nödiga åtgärder för att utspana författarn och insändarn af eftanämnde uppmaning, och att ministeren varnade mot allt deitagande i en sådan förening samt anmanade polisen, all noga gifva akt på om spår dertll röjdes, samt i sådan händelse genast befordra de brotislige till förhör inför vederbörlig auktoritet. Således, om nu någer i Sachsen vågar närna att han räknar sig till dem, som anse censurn omoralisk och skadlig, eller att han icke ville mottaga en censors-befattning, ifall den erbjödes honom, så kan han vara säker på att blifra antistad, dragen för rätta och straffad. Ehuru man sett, att en allmänt spridd tidning i detta samma Sachsen, för hvars tankefrihet Svenska folket offrat sitt blod och en älskad regents oeh härförares lif, med ster beredvillighet öppnat sisa spalter för den lilla bi-fraktion, sow nu äflas att undertrycka tarkens frihet i Sverige, kan man likväl ieke utan medömhkan se, att samma tidning — Leipz. Allg. Z. — nödgats ödmjuka sig till publicerande af en förklaring, som skall förkunna alla civiliserade folk, att man i sjelfva stapelorten för pressens produkter på kentinenten ej ens djerfves yttra hvad man tänker om en så verldslig sak som cersurn. I länder, der lagstiftningen ej år byggd på slafveri, antar man eljest att ingen kan förtänkas för det han tycker illa om cn lag eller önskar dess afskaffande, samt att man ej i allmänhet, utan bio:t till följe af specielt åtagna förbirdelser, kan förpligtas att åtaga sig tillämpningen af en sådan lag; endast i slafstater har man antagit att, liksom vid fåktarspelen i det casariska Rom, den ene undersåten är tvungen att vara den audres bödel, så länge ännu ett par är öfrigt.