Aftonbladet – 18 november 1841, sida 2

Men de voro visst icke malätna, utan ganska väl konserverade, likasem allt aunat i detta gamla rdentliga hus. I betjentkammaren satt sadelmakaren och lapade på selarne, och friherrn sprang tidt och yfta äfvenledes dit, men höll alltid för näsan, ty der luktade rysligt tran, så att denne artist ick alla sina föreskrifter i brådstörtade nästoher. En och annan dag hade väl samma sadelmakare legat upp ech ned i stora engelska yrsitsiga vagnen, som äfven köptes 1804, när man gifte sig, och som ännu säkert skulle göra stt visst uppseende i Stockholm, för sin ytterliga elegans,, der hade — säger man — socknens bästa sadelmakare (som fordom varit skomakare, men icke haft något egentligt sinne för det handtverket) legat på fyra fötter och lappat litet, ty — vi måste taga igen våra ord: klädselm i stora fyrsitsiga vagnen, sora skulle göra uppseenrde, var icke bland det, som var så väl konserveradt, utan just bland det, som smakat rottorna förträffligt, och hvilka troligen der hållit den stora famösa rådplögningen om att binda en bjellra på katten, fast det sedan icke fanns.pågon som wille görat. Men nu var vagnpsklädseln åter alldeies hel, och smeden hamrade med förtviflade tag på hjulen, och korgen stod på stora legen och målades af klockaren, som var en ypperlig sångare, urmakare, glasmästare, målare och till och med litet bokbindare sm vinterqvällarnep. Hea familjen hade redan suttit prof en gång i vagnen, men friherrn hade dermed haft så brådtom, att man suddat ned både sig och den nymålade vagnsdörren samt det bjert renoverade vapnet, hvilket nu satt i ett visst kaotiskt aftryck på största ech slätaste delen al hennes nåds klädning och något deraf på knäna af hans nåds gulanankins sommarbyxor. Corona hade bara fått helt litet oljefärg på sina vackra spetsiga fingrar och Agapetus bara en prick på näsan.