Aftonbladet – 18 november 1841, sida 1

han har många tusen gånger; vidare — af henne lärt att spela på klaver, samt sy allehanda genombrytrming och andra obrukbara sömnader, som gamla boenne hade gamla förtummade mönsterdukar till. Äfven hade Corona lärt sig rita af sin söta mor, som i sin ungdom lär varit ett riktigt ritmönster, oeh som tillhörde allra första generationen af den gamla hederliga och aktningsvärda Konduktör W—s tacksamma elever. Den geda frun hade ock gamla, tre qvarters höga ritböcker sedan den tiden, deruti äpplen, päron och tulipaner stodo raka och sediga som ljus bredvid hvarandra, och hennes vindrufva, och stora törnros och mästerliga blomsterkorg, samt några mindre örter, de sutto nu alla i breda förgyllda ramar, på sitt blåhvita regalpapper, under sitt grönaktiga glas, upphängda på kabioettets förnämsta vägg, pele-måle med alla familjens silhouetter, ty oljefärgsporträtterne sutto, som sig borde, på matsalens alla fyra väggar. För denna sin fru moder hade Corona således ritat i många år, men som hon hvarken hade den moderliga fallenheten eller tålamodet, så! begaf det sig, att friherrn hade väl låtit göra några betsade ramar, af snickar-Anders, och anskaffat fönsterglas till dem, men att de ännu tills vidare bafunno sig alldeles tomma. Dessa voro nu Agapeti och Coronas kunskaper och talanger, som i Stockholm skulle — enligt friherrns gammaldagssätt att tala — både etaleras, och acheveras.n Men snart blefvo resenärerne icke färdiga: hennes nåd var den långsammaste och trögaste menniska i verlden, eeh friherrn hade en mer än trettieårig erfarenhet, att hon blef långsammare och trögare allt som man jagade på henne, Dessutom gaf sig friherrn denna gång ett makalöst tålamod, dets emedan. han egentligen var en så bottengod varelse, och att-dessa alltid förmå att tilkämpa sig äfven. de dygder söm de äre minst utrustade med, dels emedan han ej böl