Aftonbladet – 17 november 1841, sida 2

risst (ja bevars!) att bon är qvar vid teatern, lika om Åbergson, Hjortsberg, Deland och Skylanler. Eller kanske någon af dem är borta; tycker mig hört något sådant, men lika godt: barnen behöfva se sig om och vi gamla ruska dammet af oss, och visa oss litet, annars blifva vi totalt bortglöm la; eller hur, min värdaste herr Pastor? Det var ett kinkigt frågetecken för herr Pastorn, som i många Herrans år bott i en annan otillgänglig vrå af det stora vidlyftiga stiftet, och som i all sin lifstid aldrig hört talas om hvarken Taglioni, eller nägon af de öfriga sceniska artisterna; men ban var en bra karl, fast ham trodde sig böra vara litet kruserlig i det gamla högadeliga huset, och dessutom en slug man, utan all tafatthet, och svarade äfven utan all tvekan: Je bevars! det har visserligen sin riktighet, ... och nu bjöd fribherrn sin gäst ned i sina rum på en pipa tobakelse och ett parti bräde, och skenade utaf med honom, dubbelt så fort som de kommit upp, men ingen blir andtruten af att springa utföre, när icke detta är 1 figurlig atan i verklig mening. Ack så gudomligt roligt! utrepade Corona med hela fadrens lflighet, när denne väl stängt dörren. Tycker då syster så mycket om Pastorn? frågade Agapetus långsamt, och med hela moderns flegmaa. : Ah kors! svarade Corona, Jag tänkte inte på pastorn, jag tänkte bara på resan; hvad tror lilla mamma om den? Jag hoppas den torkar In, lika som så många andra af vår goda Pappas Pprojekter,, svarade modren, ganska belåten med denna tanka. Ack nej! nej! måtte icke så illa skel, utropade Corona och blickade med sina klara ögon upp i den klara himmel, derifrån hoppet alltid ler, fast det ler i dur åt den unga, och i moll åt den lefnadströtta. TA Vv (Förts följer.) I