Aftonbladet – 17 november 1841, sida 2

isken sedan den kommer ur grytan. Nej, nej, Agapelus och Corena äro mina enda lefvande barn. De heta båda efter dagarne då de äre födda, alldeles som fölungar. Hade otur i början af mitt äktenskap med mina barn; gifte mig 1804, fick barn på barn, men de dego inom kort tid, voro alla uppkallade med min och min hustrus gamla familjenamn, men detta till föga fromma, som det tyckes; de dogo som strö; hade bara en sjuklig dotter qvar; så blef gumman min åter på geda vägar, och jag utlofvade, att födde hon åt mig en son, så skulle han uppkallas med dagens namn, det måtte vara aldrig så befängdt, eller närmaste maskulina namn, om ödet lät honom födas på en qvinnodag. Men lyckan var med oss: pojke blef det, född på Agapeti dag, och Agapetus heter han. Likaledes med min lilla Corona ... och se der. komma de nu. Se här min son ... detta är pastor Å., som vi skola heppas blir vår själasörjare; se här är min lilla Corona, som gerna vill göra herr pastorns bekantskap., Allra ödmiukaste tjenare! Nåden och äran äro mins, sade pastorn och bugade, inom sig oändligen glad, att för så godt köp kommit ifrån misstaget med jagthundarne och den friherrliga ungboskapen. Agapetus var en gänglig och gapande laanger dreng, som våra grannar så uttrycksfullt yttra sig, såg ut att vara en aderton, nitton år på sin höjd, men hade verkligen fyllt sina tjugutvå sådana, såg dessutom ut som ett tomt klockfodral eller en aldrig ifylld fransk vinbutelj af der längsta och smaiaste sorten, såg så alldeles tankoch känslolös ut, som bodde det hvarken själ eller hjerta i denna långa smärta kropp, bvilken annars var vacker nog, om man betraktade hvart drag serskildt, och hade man haft sådana ögon som förmå se in i tingen, så skulle man blifvit förvånad öfver hvad man — met sin förmodan — funnit frö till, hos denna ännu alldeles ovakpade yngling. . Corona åter var ett något, det såg man nog,