Aftonbladet – 17 november 1841, sida 1

snarl, min gumma lilla,, sade friberrn och flög ut, alldeles med samma fart, som en gymnasist, hvilken får se en skolkamrat. Uff! sade hennes nåd, vältrade sig åt högra sidan i soffan ech räckte utsin feta, tjocka arm, så lång den var, för att fatta tag i klocksträngen. Så, i all verlden, äre de redan upps!l tillade kon för sig sjelf, då utanföre dörren ett väldigt skrapande, bockande och krusande förspordes, hvilket hetydde, att friberrn kom dragandes med sin gäst. aVar så god! Var så god och stig in; stig på, stig på; jag är hemma här, så ljöd frikerrns vänliga röst, och eTackar ödmjukast! Tackar underdånigast! Aidra ödmjukaste tjenare! Alltför angenämt få den höga äran etc. etc., pustade pastorn, som i galopp måste följa sin artiga vän uppför de hö3a, tröga tegelstenstrapporne, hvilka förde upp i det gamla huset, och härvid bugade han, med hufvudet böjdt inåt flämtande magen; ty sel..han var icke vald ärnu, utan endast sökande och nu stadd på uppvaktning, för att imsinuera sin sak, och det var ej utan, att ej den öfriga församlingen lutade åt en annan med sitt val, fast friberrp, som var församlingens enda possessionat och ståndsperson och disponerade stort antal röster, svurit på sin gamla, ärliga cfoi de gentilkommen, att komministern i B. skulle få pastoratet. Denne var, en hederlig och rättskaffens, en flink och hurtig man, i sina bästa år, som skulle komma att hålla pastoralvården i ett förträffligt skick, hålla ordning i församlingen, hålla efter gubbarnme att icke supa, och de unga drängarne att hvarken supa eller slåss, qvin