Aftonbladet – 17 november 1841, sida 1

mn norna att vara arbetsamma och snygga, och pisorna att vara anständiga och sedesamma: en ktoujours-karl;, med ett ord, som slutligen äfven kade den förtjensten att predika cdugtigt,, så att det hördes långt utom kyrkan, så att alla summorna snyftade ech ingen ens kunde sofva; som vidare — spelade tappert bräde och kunle i nödfall draga en liten spader, när man var nog lycklig att kunna anskaffa tredje man till en liten, traeflig träkarl. Detta allt var minsann icke att förakta i en ort, så alldeles utan sällskap, ech i en församling, der man i många år dragits med en stendöf och balfblind gubbe, som kallades prosten, och hvilken företrädges af den ena slyngein till adjunkten efter den andra; såsom friherrn stundom behagade yttra. Också emotsig han med verklig entusiasm det nya kyrkoherdevalet, och, i följd deraf, äfven sjelfva kandidaten, om hvilken frirerrn hört mycket godt vilsordas, och med vilken han gjort bekantskap under sina få marknadsresor till närmaste stad samt på andra sällsynta utflygter; ty med all sin stora liflighet och rörligbet höll sig dock den gamla herrn troget vid huset och hemmet, der han deremot tycktes spritta som fisk i vatten och flyga som fogel i uft. j Nu uppstod mellan den sig insinuerande patorn, den fryntliga friherrn och den liknöjda venmes nåd följande samtal: aJag känner mig outsägligen lycklig och tillredsställd, att få den nåden äfven uppvakta ög välborna baronessan, samt den äran att göra less höga bekantskap, yttrade pastern, med en ytterligare ny och stor bugning ech med säker