För att kunna uppskatta öfverste de Survilles förhållande som det förtjenar, böre vi upprepa, att ehuru han hyste den innerligaste tillgifvenhet för hertiginnan, älskade ban henne icke mer af kärlek; en lifligt delad böjelse hade sedan någon tid gjert honom utomordentligt lycklig. Hans broderliga ömhet för Jeanne var så mycket ädlare, som den var fullkomligt eegennyttig. — Stäng igen dörren, Glapissen, sade öfversiten. Derpå vände han sig till Herrman, sägande: — Hör mig nu, min herre! (Slutet följer.)