Aftonbladet – 15 november 1841, sida 3

Article Image
BLANDADE ÄMNEN. UTLÄNDSK ROMAN-LITTERATUR. Tvänne nya romaner af Mad. Pudevant. Denna bekanta författarinna, som skrifver ur der det antagna namnet Georges Sand, har åte utgifvit tvänne romaner, hvardera i två dela Den ena kallas Mauprat, och innehåller en ski dring från den tid, då feodalismens små tyrar ner ännu herrskade uti Frankrike. Scenen till en början förlagd uti slottet Roche-Mauprs vid gränsen af Berry, der borgherren med sin sju söner bildar ett litet band af förtryckare, soi i sitt vilda öfvermod och sin råa grymhbet föl öfva hvarjehanda lagstridigheter och brott. I desse fribytare återvände från sina ströftåg, ir neslöto de sig i sitt befästade röfvarnäste och tro sade alla rättvisans beraödanden att kufva oc återföra dem inom lagens gränser. Bland dem be fann sig ock en viss Bernhard Mauprat, kusi till de sju bröderne, hvilken liksom desse upg fostrades i sedeoch laglöshet. Författarinna har den nycken, att låta denne genom en hän delse med ens förflyttas från sitt barbariska till stånd midt bland civiliserade menniskor, de hans vilda sinmesart och låga vanor göra ett li ligt och skärande afbrott mot de glattslipade per soners, af hvilka han är omgifven. En svår sjuk dom, som blir följden af hans förändrade lef nadssätt, medbryter dock här snart hans kropps krafter och mildrar hans våldsamma natur, OC sedan detta väl skett, börjar författarinnan a försöka så småningom låta den unga björne tämjas. Denna sena uppfostran röjer till en böl jan mycket motstånd, och skogsmenniskam tage esomoftast väldet öfver förmaksmenniskan; me slutligen lyckas det en ihärdig tuktemiästare ti abbeE, som i kompani med Cupido bestrider gu vernörskapet, att omskapa honom. Förf. synes i detta arbete hafva velat vis hvad uppfostran förmår öfver både naturanla och lefnadsvanor, och kommer derunder till fö jande resultat: Man ombyter aldrig den in nersta naturen af sin varelse, men man kan rikt sina olika förmögenheter till det goda; ja, ma kan nästan komma derhän, att draga nytta sina fel. Detta är för öfrigt, tillägger förfa tarinnan, den stora hemligheten och det stor problemet af uppfostran.x

15 november 1841, sida 3

Thumbnail