Aftonbladet – 13 november 1841, sida 3

— Och bevara ditt bjerta eeh din kärlek it den slynan Julieite, som bedrar dig! — Jag ber er att icke tala så om Juliette; ni vet, att jag ej tycker om det, sade Herrman i allvarlig ton. — Ahal återtog Peter Herbia ... Det var något nytt ... Jag skulle vilja ge något, om någen hörde oss ... Hvilket förträffligt karaktersdrag! ... Han låter mig skämta så mycket jag vill om en hertiginna, som är dygden sjelf, som ville dö för honem, som skänker honom en ofantlig förmögenhet; och han visar mig tänder, för det jag kailar slyna en liten teaterdocka, som han är galen uti. — Peter ... Peter ... Ni missbrukar grymt mina förbindelser till er, sade Herrman i allvarsam oeh verkligen rörd ton. Peter Herbin lade armarne i kors och utropade: — Det är, på min ära, makalöst ... Det är berrligt, och han tror verkligen hvad han säger ... Derpå tillade han i en löjligt, eftertryeklig ton: — OO, mensklighet!... mensklighet! dina nycker äro outgrundliga! ... Hertiginnan har två tillbedjare, Herrman och Surville; den ene, en hög, förnäm herre, är en vacker, magnifik, qvick, ädel och aktningsvärd man, och till på köpet kär! Också den andre är vacker, som en engel, det är sannt, men elak som en djefvul, fattig, snål, illparig, och är på köpet icke kär; ban tänker blott på sig sjelf ... Nå väll Hvem väljer hor, den blödsinta kertiginnan? Herrman Forster! ... Och hör, huru allt står tilll Herrman Forster kunde i sin ordning välja mellan två fruntimmer: den enaskön, dygdig, tillgifven, en förnäm dam, som tillber honom; den andra en liten, obetydlig dansdocka, med förloradt namn och rykte... hvad gör han? Han gifter sig med den förnäma, emedan hon ärrik; men dansdockan älskar han till ursinnighet... Nå, men säg, är det icke så? — Ni är en stor filosof, Peter Herbin; men ni säger mig ingenting nytt... så har det varit alltsedan verldens skapelse; Felet ligger i sjelfva naturen.