Aftonbladet – 13 november 1841, sida 2

talade om den tiden... Jag vill icke göra mi; bätire än jag är; men sannerligen så kokade blo: det i mina ådror, då jag åter stod ansigte mo ansig:e med denna usling, som på ett så omensk ligt sätt hade förföljt min stackars vän intil hans död. — Vi ba hämnat min far, då vi sårat hertigen i hvad han har kärast: hans ärelystnad och hans förmögenhet. — Eller snarare bans hustrus förmögenhet, sade Peter Herbin. Derpå utropade han med en låtsad munterhet, som om han velat förjaga de dystra tankar, som plågade honom: — Ah, sådan tjufpojke du är... blir du bara en gang rik, så skall man få se, huru du skall slå på med prakt och ståt... och mamselle sen! Jag känner dig, min gynnare. — Ni är en gammal pratmakare, herr Peter Herbin, var tyst, sade Herrman småleende, i det han muntert slog sia kamrat på axeln. i Derpå tillade han med en suck: Låtom ess icke sälja skinnet, innan björnen är... — Åh, för fan! Vi ka ju den vackra björninnan i våra nät. I morgen har hon skrifvi under aznsökmingen om äktenskapsskilnad. — Och om den fördömde öfversten koma iöfvermorgon; sade Herrman med sakta röst. — Var lugn, i öfvermorgon kommer ej den fördömda öfversten ... han kan ej komma... Jag fruktade. att han skulle kommaidag. Mer nu är jag lugn. — Huru då! — Under mitt samtal med hertigen unvdslapg det honom, att han trodde hela ti ållninge mn al illstäliningenr komma från öfversten. Beviset för denna för modan var, att öfversten hastigt gifvit på båten sin beskickning och rest tillbaka till Paris, för ali utan tvifvel pjuta fördelen af skilsmässan; han tillade, att jag var hans verktyg. Då rann mig i sinnet en ljus id6, det var att hindra öfversten att företa något, i den händelse han verkligen anländt till Paris. För att beviss dig, medborgare, sade jag honom, att jag ickt vär öfverstens verktyg, ber jag dig och ålägge: dig äfven i följd af den makt jag har öfver dig