Aftonbladet – 13 november 1841, sida 1

Jeanne ryste till al förskväckelsa. Kanhinda hade han gått ut, för att göra slut på sitt lif. Hvart skulle hon taga vägen? Hvad skulle hon göra? Saart smög sig ett hemligt och ofrivilligt hopp hemnes hjerta. ... I sin brinnande ech vidskepliga kärlek ansåg hon ej möjligt, att Försynen låtit Herrman förgripa sig på sitt lif, i den stund hon kom för alt kungöra henom deras gemensamma lycka. Geuom dessa tankar åter försatt i religiösa betraktelser, föll hon på knä och uppsände brinnande böner till Gud. Hon bad Henom förlåta de tankar på sjalfmord, som ett ögonblick förvirrat henne. Hon taekada Honom att hafva ingifvit hertigen det beslut han fattat. Tillfreds och lagrad genom bönen, steg hon upp. Då hon kastade ögesen omkring sig, b!ef hon varse ett papper på spiseln, i hvilken mågra halfelocknade glöder bruano. Det var Herrmans handstil; hon läste följande ord: — Jag kommer tillbaka på ögonbiicket ... Klockan ett på natten. — Tack, tack, du gode Gud! Han är räddad! sade Jeanne och föll på ksä. Dessa erd, utropade hon, voro säkert ämnmade åt mig ... Han väntade mig, den olycklige! — Ack! hvilket ädelt hjerta, som ej tviflar på mitt mod, mia beslutsamhet! Fullkomligt lugnad af dessa skrifna ord, betraktade hon nyfiket det inre af denna torftiga bonirg; hon bief varse några böcker samt ett ovanligt skönt fruntimmers-porträtt, hvars anletsdrag hade en så förvånande likhet med Herrmans, att hon trodde porträttet vara af hans mor. Hennes ögon fuktades af tårar, då hon påminde sig hvad Herrman berättat henne om sin barndom och om den ömma modren.