Aftonbladet – 13 november 1841, sida 1

Hon påtog i hast sin kappa och hatt, gick utför den lilla trappar, som förde till hennes teilett, smög sig förbi portvaktens ännu svagt upplysta loge, och klappade sakta på rutan. Porten öppnades. Jeanne gick ut ur hotellet. Natten var ruskig och kall. De Braccianos hotell, beläget vid FaubourgSaint-Honore-gatan, lig icke långt ifrån huset der Herrman bodie. Någon gång hade Jeanne, då hon i vaga passerat förbi denna anspråkslösa tillflyktsort, kastat en melankolisk blick på den torftiga boningen. I sitt öfverspända sinnestillstånd glömde bon nu den fara, för hvilken hon kunde utsättas att midt i natten våga sig ensam på dessa dystra och ödsliga gator. Hon giek med hastiga steg, och tänkte på den hänryckande förvåning hon skulle tillskynda Herrman. Efter en qvarts timma fann hon sig midt emot den ensliga plats, der huset låg, hvari Herrman bodde. Hon såg ljus briana i hans rum. Hennes hjerta slog som det velat brista; hon gick in. Af en händelse fann hon förstugudörren till hälften öppen. Huset var endast tre våningar högt och var smalt. Man kunde ej gå vilse. Jeanne steg hastigt uppför trappan. Porivakten, som utan tvifvel sof, sade ej ett ord till henne. Uppkommen till andra våningens afsats, Öppnade hon hastigt dörren, utrepande: Herrman! vi äro räddade. Huru förvånades hon ej! ... Det fanns ingen i rummet. En lampa brann på ett bord. Hvad hade det blifvit af Herrman?