Aftonbladet – 11 november 1841, sida 4

BLANDADE ÄMNEN LITTERATURENS NÄRVARANDE TILLSTÅND I SPANIEN, I SYNNERHET I MADRID 7). Den litterära röralse, som för närvarande råder i Spanien, är utomordentlig, och den riktning, som litteraturen tagit, sedan det inbördes krigets slut, förtjenar uppmärksamhet i anseende till de intressanta och fördelaktiga följder, som deraf måste uppkomma för Spanska folkets civilisation. Alltifrån början af ipnevarande århundrade, ända till år 1854, utkommo blett sällan originalearbeten i Spanien. Den skoggrädda censuren urder denna tid förlarsade inbillningskraftens flygt och förtog smaken för litterära arbeten, emedan skrifställaren på förhand med säkerhet visste, stt just det bästa af kans erbete skulle beortklippes af censorns sax. Och kvilka voro väl de mennisker, som blifvit tillsatta att föra denna sax? Okunniga ech fanatiska munkar skulle döma öfver filosofiska ämnen, och hofmån öfver historisk sanning! Detta jemmerliga tillstånd nedslog da Spanska litteratörernes mod; men då de icke kunde vara utan sysselsättning, så lade de sig på öfversättning af Fransyska arbeten, så vidt dessa fingo inkomma i landet. Allt hvad men i litterärt hänseende behöfde, till och med vetenskapliga elementarböcker, hemtades fråa andra sidan Pyrenterna. Knappt utkommo på ett år 20 å 50 eriginal arbeten inberåknadt småskrifter, såsem komedier och dylikt. Endast åren 1881 och 4822 gjorde ett undantag från danna litterära missvext; men tyvärr förråda de flesta skrifter från denna epok der politiska feberhettan, som då glödde i al:a bufvuden. Med återställandet af det representativa systemet och en större tryckfriket 1834, vaknade ett utomordentligt begär after lektyr och litteratur. Tidningarne bröto issn, och nu störtads hela syndafloden af Fransysk romanlitteratur öfver Spanien. Ala menniskor lade sig på öfversättningar af Dumas, Victor Hugos och George Sands m. fl. arbeten, och den som trodde sig om något mera, på servil efterbildning af dessa koryfeer. På de Madridska theatrarme såg men ingenting annat än dramerna från Porto St. Mirtis, och de så kallade originalpjeserna voro icke annat än efterbildningar af Fransyska mönster, fulla af förräderi, mord, förgiftningar, äktenskapsbrott, blodskam och alla laster i deras vegervärdigaste nekenhet. Denna så kallade Romantisism utbredde sig öfver hela Spanska litteraturen, och vissde till och med sitt inflytande på sederna, de bildande konsterna och klädedrägten. Lyckligtvis räckte denna förville!se icke längre än till slutet af år 4838, och till och med under denna feberperiod uttompo några verk, som böllo sig fria från den allmänna smittan, såsom t. ex. Tor:nos berömda historiska arbete, Martincz d2 la Rosas, Listas, Larras, M soncros, Breton de los Herreros, Tapias, och flere andras skrifter. Och fastän vi bekämpa ech fördöma tendensen hos de öfvecrdrifne romantikerne, så fordrar dock rättvisan att erkänna, att flese af dem ägde icke ringa mått af talang, inbillningskraft och till en deläfven kunskaper. Esproncedar och Zoridzs sånger, den sköna, flytande diktionen bos Gi!, Donoso och några andra, förtjena allt beröm. Till denna period hörer uppkomsten af den kritiskt satiriska kompositionen, som till en början intog romantikens plats; den berömde Larras öppnade denna bana under pseudonymen Figaro; andra följde honom efter på samma väg, likaledes under diktade namn E! Esira diente, Aberamar, Fray Gerundio o. s. v., hvilka alla med fishet och talang behandlade satiren. Eno häftig reaktion tycktes, i följd af sakens natur, nödvandigt skola följa på det romantiska afgudabelätets fall — återgång till den renaste klassicitet och till Aristotelis stränghet. Men lyckligtvis skedde detta icke, och Spanska litteraturen synes sedermera förmedla de båda motsatta systemerna derigenom ) Af en Spanior. Ur en utländsk tidning.