Aftonbladet – 11 november 1841, sida 2

handterligare svärd än Ordets. Om Jesus ha-J! de påtagit sig en yttre värdighets insignier och ,l! såsom han bekände sig för den bebådade Förlossaren och Konungen, äfven uppträdt uti en motsvarig yttre makt, enligt folkets förbidan, och! icke förmått att härigenom imponera: så skulle! just de, hvilka korsfäste honom, hafva varit de första att hylla och sluta sig till henom. Hanl bade då icke behöft bära korsets smärta och smälek. Men dermed skulle han heller icke hafva förlorat oss. Peherrskadt af en utvärtes tvångsmakt, utan öfvertygelse, utan kärlek och lefvaende tro, utan medvetande om sin rätta himmelska adel och om sin kallelse till frihet, skulle menniskoslägtet hafva varit och förblifvit; och vi skulle då icke haft någon förestälining om en möjlighet, att bunden vid det utvärtes lilvets ordning ändock vara fri och sin egen herre, samt under utsärtes ringhet likväl känna sig i besittning af samma menniskovärde med den mest upphöjde. Men derföre kan den borgerliga makten, så vida den vill inblanda sin myndighet i sjelfva läran, väl hämma och fördunkla christendomens heliga sak, men icke främja dersamma. Hon kan blott framkalla egen myndighet och hyckleri å ena sidan, liknöjdhet å den andra, otre och andlig död, slafsinne och sedlig förslappning å ömse sidor. Derföre var det christendomens första affall från sig sjelf, när den, i stället för att förföljas, sjelf begynte att förfölja. Och ända till denna d:g har den ej hunnit fullkomligt bota den häraf lidna skadan. Men målet är, söga någre, såsom en viss författare i Svenska Biet, ett kyrkligt! Uti den Lutberska kyrkans anda och intresse skulle det alitså ligga, att genom en för sanningen sjelf fräramande makt förvara sig ifrån förorening och qväfva uti sin rot hvarje uppkommande afvikelse i åsigter? Ordet christlig bar denne författare 1 Biet varsarat undvikit. Vi medgifva visserligen, att en betydande skiljaktighet stundom kan ega rum emellan den äkta oförfalskade cbristendomen och den gällande kyrkoläran. Just utaf medvetandet af en sådan skiljaktighet föranleddes reformationen. Kyrkan, såvidt vi dermed förstå ett visst kyrkosamfund, är endast en af de förgängliga former, i hvilka samma eviga sanning framträdt i något visst moment af sin bildningsprocess. Då denna bildning aldrig är en afslutad, så länge icke alla tungor förenat sig till ett, utan babylonisk förbistring ännu skiljer dem, så äge vi ingen borgen, att ju den närvarande ej kan efterträdas af en ny. Ty värrl ör derföre stundom blott allt för sannt, att det kyrklsgt gällande derföre icke alltid är christligt. Så har t. ex. mången katholsk prest öppet uttalat sina dubier om ceelibatets christlighet, hur kyrkligt det än är. Berömvärd måste också den modestien skattas, som icke genast ultgifver en lärodogm för absolut christlig, derföre att den är kyrklig. Ty hvarföre må vi ej gerna antaga, att ju äfven vår kyrka kan hafva sin del uti den menskliga bräckligheten och villfarelsen? Ett kyrkosamfund är, såsom ett, också en (moralisk) person, och anspråkslöshet kläder ju alltid en person bättre än pretensionen och skrytet? Men uti denna punkt våge vi dock pistå, att vår kyrka, sådan den utgick ur reformationen, är christlig. Ty det är hvar och en allt för väl bekant, och för ofta sagdt, för att här behöfva upprepas, att det just var emot inblandningen af mensklig egenmyndighet i trossaker, som kyrkans reformatorer reste sig upp. Afskuddandet af all annan auktoritet än sanni gens egen, sådan denna ådagalägger sig genom den för alla tillgängliga Skriften, var just reformationens ursprungliga grumdsats och lösen. Och om uti vår kyrka jemvål en ny papism sedermera irsmygt sig, så är dock för hvar och en uppenbart, att denna icke låg uti dess ursprungliga anda och syftning. Luther vågade icke kampen emet pålveväldet, för att uppå dess spillror ånyo upprätta en ny papism. ,Du ser utaf mitt sladder, huru oändligt olika Guds ord äro mot alla menniskors ord, hur alldeles ingen menniska med Isitt ord kan nog upphinna det,, skref han; och i det han sjelf kände och anade sitt verks. ofullkomlighet, var det hans tröst, att Gud väl icke Iheller fraradeles skulle öfvergifva sin församling lutan skicka lärare, sam skulle afhbjelpa bristernz loch förbättra det ofullkomliga. Om han, mec Idetta allt, icke var något egentligt mönster a! fördragsamhet mot olika tänkande: så var han dock för ödmjuk oeh f5r djupt genomträngd a christesdomens rätta anda, att gerom sina tolkningar och förklaringar vilja upprätta en ny be: Iståndande tradition, i stället för den afskuddad I Romersk-katholska. ) Meop, invänder någon kanhända, hvartili tje na då de I-gbud, hvilka förbjuda spridningen a fr jen fö kas da ann vantillar färhinda fråm.