Aftonbladet – 11 november 1841, sida 2

ÄNNU NÅGRA ORD 1 ANLEDNING AF DET STRAUSSISKA TRYCKFRIHETSMALET. : Det är i morgon Fredag, som en Jury skallj: sammanträda i ett tryckfrihetsmål, hvars utgång icke kan undgå att i mer än ett afseende be-! traktas med intresse och spänd uppmärksamhet af hela Svenska allmänheten, tilläfventyrs merl. in något föregående på många år påkallat. Skriftvexlingen är redan längesedan slulad inför domstolen, och vi tvifle icke att de valde Jurymännen skola med noggrannhet pröfva densamma innan de fälla Utslaget. Äfven inför publiken har redan allt blifvit med tillräcklig fullständighet framlagdt, som kan sägas öfver den juridiska delen af ämnet. Men ännu tio vi att något återstår alt säga om en principfråga, långt vigtigare än den ifrågavarande bokens öde i och för sig. Ty sägom det rent ut, frågan är af allmän beskaffenhet, ehuru lämpad här på ett enskildt fall. Bör öfverhufoud der borgerliga mekten inblanda sig uti vår christliga tras angelägenheter? Ingen lär bestrida att detta är bufvudfrågan, och att det är om denna som här handlas. Den uppmärksamhet, som det förevarande målet tillvunnit sig, förklarar sig också på intet sätt af intresset för sjelfva boken, utan blott och bart af den mer eller mindre klarnade insigten, att här ett ämne är å bane, som tränger till sjelfva christendomens hjertrot. För att först ifrån objektiv synpunkt betrakta saken, med hänsigt till den ehristliga tro och lära, som skall försvaras och Levaras ifrån förorening, låtom oss fråga: Behöfver christendomen ett sådant försvar? Förlikar sig detsamma med dess väsende? Tjenas christendomen derutaf? Han vore, om han behöfde det, icke sanningen i sig. Hans sanning och kraft skulle då ihvila icke på honom sjelf, utan på något annat utvärtes stöd, och skulle med detta falla och ,varda till intet. O hvilken sublim tanke! det :;kunde då raed Hr Fredholms död vara ute med christendomen i vårt land! År christendomen åter en evig sanning i sig, så skall ban heller aldrig förfela att nu såsom i fordna dagar fatta och genomtränga menniskohjertan med sin sanning, och derigenom icke på yttre utan på inre väg framkalla försvarare, sig värdiga. Derföre kallade ock Christus sjelf sin egen predikan ett vittnesbörd om sanningen; och endast genom oupphörligen itererade vittnesbörd om densamma genom menniskor, fattade af dess himmelska makt, har samma sanning fertspridt sig och allt mer utvidgat sitt välde. Härpå allena grundar ock christendomen sin, af honom sjelf uttalade sförvissning om sin seger. Ty menniskan, skapad till Guds afbild, älskar dock i grund endast isanningea. Derföre har ock lögnen sjelf blott i sanningen sin tillvaro och sitt lif. Hon har blott igenom sin del af sanningen eller, som är detsamma, genom det förvillande skenet af sanning sin existens, och varder, när detta afklädes, till ett intet. Men derföre förlikar sig med chriistendomens väsende heller intet annat försvar. ;Ty ville man binda sanningen vid en blott ytitre auktoritet, så att vi sade: det eller det är ssannt, icke derföre att det bekräftar sig för egen ande såsom sannt, utan emedan den eller den agt det,, hvart skulle man dermed komma? ; Muselmannen har sin Koran, vi hafva vår Bibel, Katholiken har sina kyrkliga traditioner, vi hafve våra. Med åberopandet af blotta auktori:teten skulle vi nu alla stadna på samma punkt, och ingen kunna öfvertyga den andre om företrädet utaf sin. Derföre kom Jesus uti en tjenares skepelse, för att befria ifrån all annan auktoritet än sanningens egen. Ty endast för ennas makt böje vi oss gerna och med fritt samtycke; och endast genom denna försonas det stridiga. Icke igenom, utan tvertom i strid mot alla yttre makter vann christendomen sina första segrar ibland folken. När vi betärke, att christendomen, från början utgången från en korsfäst och predikad af några få olärda män af hopen, dock kunde få insteg och rotfästa sig bland de öfver sin upplysning så stolta Grekera och Romarne, ja prisas såsom allena frälsande, må det förundra oss, hur menniskor med Ramn af christna, och dertill Prester, kunnat till den grad misskärna christendomens väsende, at! de ens velat tillita någon anvan makt till hans skydd än Ordets. Men dels är auktoritetens väg elltid den beqvämaste. Ty man behöfver bär icke forska och pröfva sjelf. Omstrålad utaf glorian af sitt stånd, sin embetsmyndighet och sina examin2, behöfver man här icke inlåta sig i diskussion med den föraktade massan, icke öfvertyga, utan helt förnämt endast påstå och försäkra Händer så lätt äfven den allvarligaste och uppiriktigaste, att, när det gäller, han icke är nog i lugn och befäst i sanningen; för att bära gensägelsen, och derföre heldre griper till lagers lätt: 3 5