Aftonbladet – 10 november 1841, sida 3

1736. Lyckligtvis hade domstolen icke session på Måndagen, i annat fall hade rättvisan äfven då blifvit tvungen att resa sjövägen. Då jernvägarne vore som mest uppfyllda med vatten, anlänge en transport med en mängd passagerare; de hastade att på omnibusar och andra vagnar plaska sig bort från den af vatten fyllda väglinien. Vägen, som går genom Penitentiary till Vauxhall-bridge, kunde för någon tid icke befaras annorlunda än till häst eller i vagn, och ändock med fara. Denna bank skulle hafva blifvit trygg från öfversvämningen, om icke floden brutit sig väg genom jernportarne framför ingången till Milbank Penitentiary. Trädgårdsmuren vid Brunsvick-house, fordom hertigen af Brunsvicks residens, bortfördes af floden; vattnet bade nämligen öfverstigit trädgårdarne, och då det sedermera hastigt föll utanför muren, pressade vattenmassan innanför densamma så hårdt emot muren, att denne gaf efter och störtade i Themsen. I Chelsea stod icke bättre till: ångbåtspassagerarne kunde icke komma i land, såsom vanligt, vid Old Svan-pier, utan blefvo transporterade på båtar och landstego genom fönstren uti ett mältbus i grannskapet. Öfver Temple-gardens rodde man i båtar. Ett handelsbolag hade icke mindre än 7 tungt lastade båtar ute på det vida, der de drefvo vind för våg, och af hvilka blott 4 återfunnos. På Surreystranden syntes myriader af råttor längs afloppsdikena, uppjagade af floden. De sprungo upp på gatorna, för att rädda sig från vattnet, men mötte der lika omilda fiender, ty menniskor och hundarne, som förenade sig till en gemensam jagt, dödade otaliga af de arma flyktingarne. I Lambeth, hade Comercial-road, Belvedere-road, Bankside och alla närgränsande gator, Horselydown, Bermondsey, Rotherhithe och Greenwich, på södra sidan, och Blackwall, Limebouse, Ratcliff, Shagwell, Wapping, St. Catherine, Thome-street, och den lägre delen af Westminster, icke mindre äu 40,000 hus lidit genom flodens åverkan. RE ETT UPPTRÄDE TILLSTÄLLDT AF KARTISTERNE I NORWICH. Uti den årssammankomst som hölls i Norwich d. 12 Oktober med sällskapet för utbredande af evangelium i fremmarde länder, under Lord Wodehbouses presidium, hade på speciell imbjudming af en filantropist, äfven Kartister talrikt infunnit sig, af hvilka flere af de bekantaste intagit de främsta bänkarne i salen. Deras afsigt var omisskänneligen ait störa sammankemstens syftemål, och att i skarpa färger offentligen framstilla eländet ilamdet. Knappt hade sammankomsten blifvit öppnad med en bön, som ordföranden uppläste, och hvarefter ban ville öfvergå till föremålet för sammankomsten, förr än han afbröts af en kartistisk telare. En andlig härvisade till ändamålet med sammankomsten; Hurrell, en karlist, svarade honom: sanningens anda leder oss; om den vilseför oss, är det icke vårt fel. Då ordföranden ämnu em gång sökte få ljud, upphof em annan kartist sin stämma och yttrade: I förra veckan börde jag en man säga: kyrkan frodas, och derföre att jag sade att folket hungrade, ville man kasta mig i fängelse. (förökadt larm). En annan andlig ville bringa den otidiga talaren till lugn, och frågade om kartisterne icke kade vänner i Australien som utvandrat, för att der finna sysselsättning och underhåll, och om de väl önskade att dessa erböllo andligt bistånd ech undervisning? Men skratt och starkare buller utgjorde kartisternes svar. Derpå lemnade Lord Wedehouse sin plats och salen. Kartisterne ropade då åt en HrZClarke, en socialist, som satt på en af de främsta bänkarne, att intaga ordförandeplatsen. Denne antog genast uppmaningen, steg öfver skrankerna och satte sig på presidentsstolen under ett ljudeligt hurra af kartisterne, i det han sade till åhörarne på galleriet: j skolen alla blifva hörde om j viljen akta på ordförandsn.n På flera presters uppmaning blef han dock arresterad af polisens tjenstemän. Uti det tumult, som i anledning häraf uppstod, ropade en kortist vid namn Hewett: J skolen icke hålla någon offentlig sessiom i denna sel, det försäkrar jag er! Då den arresterade var bortförd, bemödade sig flera andlige att bringa kartisterna till förnuft, men förgäfves; bullret och förvirringen tilltogo mer och mer. På detta sätt,, sade en andlig, skolen j bringa alla redliga i barnesk mot eder. Hewett: Presterne äro röfvare och mördare!l, Den andlige: Det är falskt. En röst från galleriet: Hvilka äro edra bästa vänner? Hewett: Icke presterne, j arbeten icke, j Den andlige: )Hvem sen j hälst vid eder dödsbädd? Presten. Hvem är bos eder i denna svåra stund? Presten. Om j besökten kyrkorna, skullen j icke handla sem j nu gören. En kartist: Jag heter Georg Lamb. Jag försäkrar er min herre, så sannt jag här står, att om j låten sätta mig i fängelse, skall jag blifra glad, ty jag får då mer att äta än jeg har. Jag är från Norwich och har arbetat 435 år hos Hr Willett. Jag vet skilnaden mellan ett fattighus och ett fångelse; på sednare stället blir jag vida bättre behandlad än på det förra. Hewett: Vi behöfva mera bröd och färre biblar, mera kött och färre prester. En annan: ,Presterpe äro de såmsta varelser på Guds gröna jord. Den andlige: De äro den fattiges bästa vänner, och många af eder, som här störa ordningen, hafva blifvit understödde af dem. Många af eder, som här skrika högst mot presterne, äro de förste att söka dem, om j kommen i någon nröd., Flera röster: Ni var ständigt en dräng, ni duger till ingenting. En kartist jemförde engelska arbetarnes omständigheter med nesrarneg och menade att da cadnara ära Iveka