Aftonbladet – 10 november 1841, sida 3

Hertiginnnn tycktes vara så öfvertygad on hvad hon sade, att prinsessan kände sig mnågoi lugnad. — Utan tvifvel, sade hon, skall denna storm lägga sig. Huru lågsint en menniska än mi vara, så rodnar hon alltid för vissa nedrigheter ..Genom det hertigen ej mera besvärar dig med sin närvaro, skall du glömma de förhatligs upptäckter han meddelade dig... Du skall blif va, om ej lycklig, åtminstone lugn... och du skall i ditt hjertas innersta finna ljufva och tröstande minnen. — Det är sannt, min tant... nu inser jag det lika väl som ni... Förlåt mig blott den smärta jag kunnat förorsaka er... dessa för er så obehagliga åtgärder... Nu föredrar jag mnästan, att saken är som den är... Mitt öde är bestämdt, jag vet hvad som återstår mig ...hvad jag förlorar... hvad som väntar mig. I detta ögonblick klappades på dörren till hertiginnans rum. Hon tillsade att man kunde stiga in, och er af hennes kammarjungfrur afiemnade ett bre till prinsessan de Montlaur. Detta bref var från en af hennes intima vänner, som genom den funktion hon beklädde, kände till allt som tilldrog sig i kejsarens kabinett Man kan föreställa sig prinsessans sorg och förskräckelse, då hon läste följande rader: Jag skrifver i hast några ord till er, min älskade prinsessa, för att meddela er en ledsan underrättelse och måhända sätta er i tillfäll att afböja de olyckor, som hota. Kejsaren ficl nyss veta, att öfverste Raoul de Surville ha: