Aftonbladet – 10 november 1841, sida 1

Hastigt syntes hon fattad af en tanka; hon undanförde långsamt de yfviga lockarne, som betäekte hennes panna; derpå stirrade hon mot solfvet och tycktes försänkt i ett djupt begrundande. Efter några ögonblick reste hon sig hastigt upp och lade armarne i kors öfver bröstet... Hennes amsigte uttryckte ett förfärligt beslut, hennes ögon lyste af en mörk eld. O, hvad jag var feg! utropade hon bittert. I detta ögonbliek körde en vagn in på gården tiil hotellet. Jeanne störtade till fönstret; hen kände igen sin tants betjening. Om kejsaren vägrar!! Jag har beslutat... sade hon med dof röst... Hon ordnade hastigt sin toilett, sökte att dämpa sina våldsamma rörelser, och beredde sig till att emottaga prinsessan de Montlaur. XI. SAMTALET. — Nå, min tant! Kejsaren? — Haf mod, mitt barn... sade prinsessan, i let hon bhjertligt omfamnade sin nidce. — Allt är förbi; det ges ej mera hopp! utropade hertiginnan och betäckte sitt ansigte med båda händerna. — Var lugn, Jeanne, var undergifven, förtvifla icke... Ack! jag vill ej göra dig förebråelser; men om du hade frågat mig till råds, innan du tog det olyckliga steget, då hade du besparat dig mycken sorg... Du vet, att jag anser äk.enskapsskilnad som en handling, den religionen fördömer; och dessutom hade ju din man sagt