Aftonbladet – 9 november 1841, sida 2

draget lif på en af era egendomar, för att icke blottställa vår framtid. Med ett ord, antingen betryggar jag min ställning genom ert bifall till hvad jag föreslagit er, eller öfverger jag en bana, som, oaktadt de mest lysande utsigter, ej synes mig erbjuda tillräcklig garanti för framtiden ... Det är mitt sista ord. Hertiginnan såg med ett tyst hopp samtalet ingå på denna väg af motsägelser. Hon trodde ögonblicket gynnande, för att komma fram med ett förslag, som, så att säga, skälfde inora henne, och sade till hertigen: o— Jag tackar er, min herre, för det ni så tydligt sagt er mening; jag skall vara lika uppriktig. Jag nekar bestämdt att antaga någon befaitning hos kejaarinnan, af hvad beskaffenhet som heldst. — Ni nekar, min fru ... tag er till vara. — Jag inser ganska väl följderna af mitt afslag. — Nå väl, min fru, sade hertigen, med ett bitteri småleende, må göra då... jag har ingen rätt att beklaga mig ... jag finner tillräcklig ersättning i den framtid, som återstår mig; att tillbringa alla stunder af mitt lif hos er, att uppoffra den tomma ärelystnaden för den husliga sällheten, alt, med ett ord, få njuta af denna stilla, förtroliga sammanlefnad, som jag väntade mig först på gamla dagar ... det är detsamma, som att uppoffra en bedräglig lycka för en ren, verklig sällhet. Hennes hjerta klappade, som det velat brista; hon bar det olyeksbådande ordet äktenskapsskilnad på sina läppar; samtalet hade kommit till den punkt, att hon ej kunde tveka längre; hon svarade med rörd stämma: — Denna förtroliga sammanlefnad, hvarom ni talar, min herre, är hädanefter omöjlig för oss. — Omöjlig, säger ni? .— Ja, min herre! För att tillvägabringa ett sådant lif, fordras öfverensstämmelse i karakter, ålder och lefnadsvanor.