Aftonbladet – 9 november 1841, sida 1

Ligtänkta själar frukta alltid al andra det för Iräderi, hvsrtill de sjelfva äre i stand; och ber tigen misskände Jeanne tillräekligt för att frukt det bon ej skulie båjla tyst hvad han yttrat rö rande kejsarens möjlisa fall. — Jag misstager nig ej, min herre; ni sad i bestämda ordalag, att bara jag vore anställ hos kejsarignan, skulle jag sesecm min skicklig het vinna neg irvflytvaude hecne, för att el ter mitt och ert bekag leda dei välde, hon nöd vändigt måste erhålia öfver kejsarer, och att händelse Npoidgon skhuile falla en vrcker dej genom de koaliserade fursiarses bemödsndea .. — Mia frul utropade hertigen oem bleknad af fruktan; irtet ord mera, det vore all ovärdig imissbruka ett ögonblicks förtreende. — Ni glösmer er, min berre; jag har ick begärt ert förtrecsde; ni har yppat mig er hemligheter, emedau uni trodde mig vilhg at tjena era förslager, om hvilka jag ej vill fäll mitt omdöme ... Men ni kan vara lucn oc! räkna på min tysthet. — Jag gör ännu mer, min fru, jag räknar på er godhet, och era jag måste vara uppriklig, på det begrepp, ni fäster vid era pligter; j.g räknar nog derpi, för att vara viss em, att nj skall emottaga den hefaltning, om bvilken jag : ert namn vill formligt avhålla hos kejsaren. Hertiginnan betrakta med förvåving sir man och sade till honom: oo Denna envishet, min herre, är, lindrigast sagdt, besynnerlig ... och ni bar för mycket förnuft, att vilja forifara dermed. — Min fru, sade hertigen kallt, jag får der äran säga er, att ni måste emottaga befattningen. — Men, min herre ... — Men jag vill det, min fru. — Ni vill det, min hberre! ... Med hvad rättighet? Och hvilken makt skall tvinga mig att lyda? oo Min vilja. de