Aftonbladet – 8 november 1841, sida 3

Med bäfvan såg Jeanne samtalet taga denn förtroliga vändning; hon märkte, att hen nästa) utan all öfvergång måste vidröra den farliga fråg hon ville framställa; likväl hoppades hon finn en förevändning, om ej till afbrott, åtminston till tvist i sjelfva det ämne, som nu afhandlade af hennes man. Hen återtog således: Jag vet icke min herre huru det så kan intressera er att jag emottage denna befattning hos kejsarinnan, i händelse kej saren skulle tillbjuda mig den; det tycks mi som er ställning vore egnad att tillfredsställ äfven den mest öfverdrifna ärelystnad. — Hör mig, mitt barn, sade hertigen i e öm, nästan faderlig ton, hvaraf Jeanne förskräck tes. Jag kan, jag bör säga allt åt mitt lifs led sagarinna. Jeanne gjorde en rörelse af fasa Hertigen tillade småleende: Måhända ej åt mi nuvarande ledsagarinna, men åt den, som bli det om några år. Hvad det närvarande angår, har jag ingentin; att säga. Ni är ung, vacker, intagande... Min politiska sysselsättningar, mina tjenstebefattnin gar, Imina arbeten, göra mig ofta dyster oc svårmodig; jag ville för ingenting i verlden s er bedröfvad under era gladaste år; med blind förtroende till era grundsatser, lemnar jag er lik fri som om ni vore enka ... Niär tjuge år... de är åldern för galanteri, för ett oskyldigt koketteri som sysselsätta sinnet utan att hinna till hjerta! Ni vet, om jag någonsin lagt hinder för elle motsagt den minsta af era önskningar. Ocl borde jag väl också göra det? Kunde jag vä sjelf egna er hvad jag skulle ha förbjudit er at ta emot af andra, dessa angenäma små omsor ger, denna trägna uppmärksamhet? Nej, viss icke; jag säger det än en gång: min tid är änn ej kommen... Men om telf eller femton år . . då ni funnit det tomma, det betydelselösa i er nuvarande nöjen, då ni skall söka den huslig: sällbeten ... då kommer ordningen till mig. Tri mig, Jeanne, då ni vaknat ur er ungdoms dröm mar, skall ni finna er på tröskeln till den mog