Aftonbladet – 6 november 1841, sida 2

ERE SENARE — ann mig i samma salong för att göra mina brölopsvisiter med prinsen de Montlaur. AÄndiligen har jag kommit in ech ser framför nig en stor karl, med kaschett på hufvudet, sitta ch skrifva vid en pulpet; han ser på mig utan utt stiga upp, utan att blotta hufvudet, och fråsar i häftig ton hvad jag vill... Om denna åbet i början nedslog mig, så uppretade den mig sedan. — Först vill jag ha en stol, ty jag tror, all min ålder fordrar någon aktning, sade jag. — Tag en stol och säg mig fort hvad ni vill ty jag har ingen tid alt förlora, svarade den ohyfsade karlen. Jag satte mig och sade: ja har kommit hit för att tala vid min herre an gående skogarne, som ligga intill Ancenis-sko gen. — Ah, ni är prinsessan de Montlaur? sade herr Bernard, i det kan hastigt reste upp huf vudet, och utan att vidare helsa på mig, ty hvad kunna väl de respektera, som ej ens re spektera ålderdomen? — Nå väl, det fägnar mi; att göra er bekantskap; ni vill köpa igen Saint Surinsskogen?. — Ja, min herre. Och då, ve du, mitt barn, började han dikta för mig de o troligaste sagor, för. att bevisa, huru passand denna skog vore för mig. Du finner väl, at jag ej ville inlåta mig i tvist med en så dan menniska; jag svarade alltid följande: — Det är bra, det är bra, min herre; men priset priset? Då började herr Bermard åter sina ha ranger om det höga värdet. Så långt hade v bunnit, då dörrn hastigt öppnades och jag så en halt gubbe stiga in; han hade det vedervär digaste ansigte; han gick rakt fram till bankier! och sade häftigt: — mina papper! — Ah, de är du, Peter Herbin (jag begriper icke huru ja kommit ihåg namnet), sade Bernard och räckt honom hander, ech de började tala halfhögt me hvarann, liksom jag icke funnits i rummet, Dess båda fisucer påminte mig 93 års medborgar så att; ag ryste dervid. Efter några ögonblick