Aftonbladet – 6 november 1841, sida 2

fter hvad man sagt mig. Jag har hunnit fram. ill havs logis, och det första, som gjorde mig ledsen, var att han bodde vid Saiot-Dominiquesatan, i det gamla Clerembaultska hotellet, der ag fordomtillbragte mitt lif; de två flyglarne på huset voro nära förstörde och man högg nerj le vackra, sekelsgamla träden i den herrliga trädgården, som blifvit anlagd af Lenotre: Ack, mitt barn, jag vet icke hvarföre vi gamla alltid erfara en smärtsam känsla då vi se gamla träd huggas ner. Det är barnsligt; men det är visst, att det alltid gör mig bedröfvad; ändtligen hade jag gått igenom den stora, ödsliga, iskalla förstugan; då jag läste igen den stora glasdörrn, gaf det ett eko i den ofantliga trappgången, så att jag kunde trott mig vara i en domkyrka; ingen fanns der, för att ta emot mig; jag stiger upp i första våningen, jag läser ordet kassa med stora bokstäfver på dörrn till det rum, som fordom var min förträffliga vän, hertiginnan de Clerembaults förmak. Jag stiger in, några unga karlar sitta och skrifva inom ett slags ståltrådsbur; iogen af dem stiger upp; det tillhör hvarken min karakter eller ålder att vara blyg; men deras plumphet gör mig försagd, och då jag står inför visst slags folk, känmer jag mig lika förlägen som en Parisare skulle finna sig hos Huronerna... Jag frågar efter herr Bernard. Alla de unga karlarne se på mig; de tyckte mig väl icke förtjena särdeles aktning, emedan de alla började skratta i stället att svara mig; den minste af sällskapet, liflig som en apa, nedlät sig likväl att svara, i det han visade på en dörr: — Der midi emot, min fru, herr Bernard är i sin byrå; och alla de ungar karlarne lutade sig åter ned öfver sina pulpeter. Du skrattar väl, kära barn; men jag försäkrar dig, att dåjag tog : set tilll denna dörr, som hertiginnan de Cleremnaults betjenter alltid! örr slogo upp på vid gafvel för mig, kände jag mig långt förlägnare, än då jag för omkring emti är sedan be