Aftonbladet – 6 november 1841, sida 1

sådan vördnad, en så upprigtig tillgifvenhet, at prinsessan de Montlaur icke tviflade, att ha ju var lika intagen i Jeanne, som beslutea at inskränka sin böjelse inom gränserna af en Ör vänskap. Prinsessan de Montlaur kände menniskohjerta! för väl, att icke efta hafva tänkt pi svårighe terna, ja farorna i Jearnes ställning; hen, som var ung, vacker, intagande oeh gift med en man den hon ej kunde älska. Vi ha redan nämnt, huru Jeanne, då hor sin tamt ovetande, blef underrättad, att henne giftermål med hertigen kunde befria ur lands flykt två af hennes anförvandter oeh. återgifv: hennes tant besittmingenaf hennes betydliga e gendomar, hade formligt och på det mest af. gjorda sätt yrkat denna förening. Okunnig om det bemtiga skälet till detta be slut, trodde hemnes familj, alt det blett härrörde af unga flickors vanliga böjelse att gilts sig och vinna en betydaude plats i samhället och sedan hade ju Jeanne, utem detta giftermål, förblifvit lika fattig, som förr, emedan kejsaren bifallit de betydliga ezendomarnes återställande till familjen de Souvry, endast på det uttryckliga vilkor, att dess arftagerska skulle ingå giltermål med hertig de Bracciano. Sedan hade prinsessan erfarit genom hvilken modig försakelse Jsanne hade uppoffrat sin framtid för sin familjs väl. Hennes beundran oeh smärta voro outsägliga; men olyckan var ohjelp!ig; dessa omständigheter gjorde imedlertid kherisginnan de Braccianos ställning dubbelt intressant 1 hennes tants ögon. fvertygad om Raouls ädla tänkesätt och Jeannes utmärkta dygd, var det nästan utan Oro eller fruktan, prinsessan de Montlaur såg utvecklingen af öfverste de Survilles innerliga och rena kärlek, den hon trodde vara delad af hertiginnan. Man måste taga menniskan för hvad hon är