Aftonbladet – 5 november 1841, sida 1

— Mina herrar! utropade Boisseau, som, då han märkte, huru onyttigt det var, att försöka komma ut ur detta getingbo, började allvarsamt oroas; jag uppmanar er ilagens namn, att öppna dörrn ... jag lefvar er deremot att ej omtala ett ord af detta ovärdiga våld. Merrman och Peter Herbin såge tyst på hvarandra, sedan de läst brefvet. — Framför allt, sade Peter Herbin, i det han gjorde en betydelsefull gest ech pekade på Boisseau, sem stod bakem honore, måste vi befria oss ifrån den der. — Mina herrar! utropade åter Boisseau ... jag protesterar ... jag förklarar ... att det är ovärdigt ... Jag har med fullt förtroende infunnit mig hos Hr Forster. Ofverste de Surville har velat gå skunsamt till väga. Vill ni komma honom att ångra det? — Här ges ingen tvekan, sade Herrman, utan att. synes lyssna till Beisseau, endast han kan upptäcka allt och störta oss. — Och dessa bref till kejsaren och prinsessan de Montlaur! sade Peter Herbin. — Sedan skola vi undersöka hans fickor, sade Herrman kallt. — Huru, sedan? utropade Boisseau. Hvad vill det säga? ... Hvad ämnen ni då först göra med mig? — Hvad vi ämna göra, herr ambassadör, sade Peter Herbin, i det han långsamt närmade sig Boisseau, med en vild åtbörd; vi ämna sätta er ar stånd att tala och skada oss, ehuru wi ej äro skurkar, som din vän de Surville påstår. — Olycklige! viljen ni mörda mig? ropade Boisseau och knäppte ihop händerna med fasa.