Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

75 nn na Ann DD 0 MT itveckla sig. han säger i vanligt tal: vi hafva icke allenast en odödlig själ, utan vi hafva också em sropp att sörja för; religionen har sina fordrinsar och bestämmelser, men staten och vårt enskilda lif hafva äfven sina., På detta sätt skiljer man det, som rätt förstådt, aldrig kam vara åtekildt. Då Christus betecknar oss såsom tjenare, hvilka Gud tilldelat bvar och en hans särskilda flera eller färre pund, för att förvalta och bruka till att befordra hans namns pris och ära, så har han från dessa punden icke undantagit något eiler förbehållit oss något blott och bart för vårt enmskilda bruk. Rikedom, stånd, ära, kunskaper och färdigheter — alit detta är i sig sjelf sådana pund. Oeh när vi bruke de resurser, som hbäruti äro oss gifna, på sådant sätt, att högsta måttet, alt kristligt sinne och kunskap befrämjas, då uträtte vi på kristiigt sätt den Gudstjenst, hvilken han anvisat oss hvar och en för detta lifvet. Och i det hvarje ställning och förhållande, hvari vi stå i det menskliga samfundet, blott brukas såsom ett medel härtill, så helgas härigenom hela vårt lif till Gudstjenst. Hvardagslifvets bestyr ech umgärgen, ej mindre än andaktsöfningarne i templet och uti bönens enskilda stilla utgjutelse, sammansmälta på sådant sält ull dem af samma stora och alltomfattande Gudstjenst; de sednare väcka och underhålla den kristliga kunskapsoch sinnesstämning, som uti allt bör uppfylla oss, de förra, tia denna kuuskapsoch sinnesstämning uti utöfring. Och så vidt rigtni bärpå i allt förblifver sig lik, så tjena vi äfven Gud, ej mindre då vi förvärfve, än då vi gifve, ej mindre vid de omsorger, zom omedelbart endast åsyfta vårt eget uppebälle, än vid alla öfriga, om än aldrig så höga och vigtiga. Däraf förki sig Christi tillsägelse, alt vi ej skola hafva någon omsorg om, hvad vi skola äta eller dricka eller kläda oss med, (Matth. 6: 34), veml att vi ej skole hafva någon sådan omsorg såsom skiljd ifrån den alliomfattande omsorgen om vårt lifs råtta användning, utan att all sådan omsorg bör ordna sig under denna. Och när han säger v. 33, pSöker först efter Guds rike och hans rättfärdigbet, kan han ej hafva velat sagt delta så, som skulle vi hafva något annat derjemte att söka; Han skulle då icke heller hafva Ullagt, att allt annat då faller oss till. Utsn emedan alltid måndfaldiga slags önskningar uppstå hos ess i anseende till vår timliga lott, så har han härmed velat gifva tillkänna, det hvarje sådan önskan långt ifrån att splittra eller upptaga någon särskild del af vår emsorg, tvärtom bör sporra oss i vårt sträfvanrde till det ena, hvarmedl !öftet em allt annat äfven är oss tillsagdt. Med denna enhet uti vårt lifs användning till hans tjenst och hans rikes förökelse har Christus också förbundit all välsignelse af hans sindning. Att förena oss till en kropp af sådana, som, hvar och en med sina olika avlag och gåfvor, i grunden blett arbeta och sträfva för detta ena, det sar det stora ändamålet med hans jordiska varelse och verk; och allt hvad som deruti icke ingår, så!edes allt hvad som sker af sjelfviskt afseende på ens eget bästa, det är af ondo. Tänke vi oss åter den timliga och den eviga omsorgen såsom åtskiljde, så kunde vi för det första, när vi öfverlemvat oss åt den ena omsorgen, aldrig bestämdt veta med oss huruvida vi icke åsidosatt något för den andra. All kristlig och sannt sedlig verksamhet och sjelfständighet skulle på sådan: sätt genom sidoblicken på ens timliga lott redan uti dess rot hämmes och förlamas. Och för det ondra, hvilLen vore den åsigt al menniskolifvet, som skulle följa af detia betraktelsesätt? Vi skulle nödvändigt, såsom det merendels ännu sker så mom som utom Kristendomen, betrakta hvarandra endast såsom maskar, som, krälande i gruset, slitas om jordens torfvor och slafva hvar och en i silt anletes svelt för sina enskilda intressen. Men kärmed skulle vi till och med i våra bästa stunder och kandlingar aldrig känna oss såsom ett med våra medmenniskor och aldrig på ett räll innerligt och upplyftande sätt kunma fröjda