Aftonbladet – 2 november 1841, sida 3

affär. Det är ett vildt, oroligt hufvud, en Bru. tus vid 48 år, som anser sina skolmirnen vara idger och sina amplifikationer för politiska satser ...ett barn, som ständigt drömmer om upp: ror och regeneralioner... Alla mennisker hi varit sådana vid hans ålder. — Alla menniskor! sade prinsessan i iskall ton; det tror jag icke. — Vi ha ju kommit öfverens, prinsessa, att aldrig tala i politiken, ty jag skulle då komme i den obehagliga nödvändigheten att icke alltid kunna dela era idger, sade hertigen otåligt; derpå vände han sig till öfversten. — I korthet sagdt, öfverste, så är det fråga om den der staekarer Herrman Forster, som ni ofta sett här hos mig; han är olyeklig, faderoch moderlös ... och jag ville söka få dem dom upphäfd, som ålägger hoxom Janmdsflykt, på del han må kurna återvända till sitt fädernesland. Hertiginnan rodaade, och Raoul hejdade, si att säga, i farten en blick af förvåning, som hor ville kasta på sin man. Prinsessan tyektes ej bry sig om denna underrättslse, och hertigen fertfor: — Jag har redan sagt några ord till vår ambassadör, herr de Narbomne. Jag tviflar icke att ju ert förmäle eeh äfven prinsens af Neulchatel, om det behöfs, skulle vara af nytta för min protege, som dessutom förtjenar allt mitt deltagande, ock sem äfven min hustru vill mycket väl Dessa sista ord uttalades så naturligt, så okonstladt, att de skingrade de misstankar, som ett ögonblick hade uppstått hes öfversten. — Jag skall göra allt hvad jag förmår, at! kunna vara er till tjenst, återtog denne, och ni kan räkna på milt bemödande att uppfylla era önskningar. Derpå beckade han sig för hertiginnan oehjämnade taga afsked af henne, då ban påminde sig Boisseau och sade till henne: Til