Aftonbladet – 2 november 1841, sida 3

hans läkare och vän. Jag lofvar derföre att ta emot herr Anacharsis Boisseau som han förtjenar att bli emottagen, och om jag kam tro hvad mi säger, så skall han bli emottagen på bästa sätt, ehuru hans grekiska och kedniska namn liter ganska illa i mitt kristna öra, Ni vet, att jag tycker mera om landtfolk än borgare, men jag tycker ännu bättre om borgare än parvenyer... — Jag märker med ledsnad, att herr Boisseau kommer att beröfva mig er gunst, sade Jerome Morisson, hertig de Bracciano, i det han bugade sig med en torr oeh artig min. — Jag vet hvad ord betyda, hertig; Colbat ver ej parveny... han hade erbetat sig upp... svarade prinsessan de Montlaur i det hon satte sig på sina höga bästar och lät hertigen erfara det opassande i sin ireniska anmärkning. Öfversten vi!le tillintetgöra denna lindriga ersak till anmärkning ech återtog muntert: Jag anförtror alltså min stackars Boisseau åt ers höghets ädelmod, och äfven ert, min kusin. Derpå vände han sig till hertigen och sade, i det han hjertligt tryckte hans hand: herr Boisseau är min bästa vän... jag behöfver ej rekommendera honom mer än jag gjort, är det ieke så? — Var lugn, bästa öfverstel — Adjö, Raoul! Kom snart tillbaka... Ni vet, att vid min ålder... gör man ibland hastiga resor... sade prinsessan de Montlaur och log sorgligt. — Han skall komma tillbaka, för att åter tala med er om den stackars mannen kejsaren, sade Jeanne, i det hon räckte Raoul handen. — Glöm ej min protege, sade hertigen. — Jag skall ingenting glömma, sade öfversten, i det han besvarade dessa särskilda vänskapstecken och kastade en urtrycksfull blick på sin kusin. Samma afton afreste öfversten till Wien. (Forts. följer.)