Aftonbladet – 2 november 1841, sida 1

förmådde; svepte in mig i min kappa och bega! mig ull Tuilerierna ... Huru jag kände mit hjerta hoepklämmas, då jag steg uppför trappan der jag sista gången sett den sköna, intagande drottningen ... Auadtligen, tillade prinsessan, : det hon besegrade sin rörelse, hade jag kommi in i Dianas galleri, jag vet icke, buru de ut kalla det; man väntade mig, ty ifrån lakejern: ända till de tjenstgörande hofsunkarne ... — Anda till kamwarherrarne, ers höghet, sad öfversten småleende. Prinsessan hotade Raoul med fingret och fortfor: Kammarherrarne visade mig den mest före kommande artighet. Man anmälde mig, son tycktes mig tillböra en något rå etikett, och ja befann mig ansigte mot ansigte med ödets man Eu ögonblick kände jag fruktan; men mitt gaml; galliska blod steg mig i bjertat och jag sökte hålla god min. Sedan Buonaparte en stund be traktat mig med sin genomträngande blick, sade han till mig: — Jag önskade träffa er, markisinna. Jag gjorde en half bugning och svarade helt tvert i den ton, som anstod ett upproriskt offer. -— Jag borde lyda kejsarens ordres. Har återtog: — Er man var en förträfflig general ... har gjorde mycket för armeen på sm tid, och va sin kung trogen ... det der är vackert ... under alla slags styrelser, markisinna, Dessa ord väckte ett grymt minne hos mig ... Det är sällsynt att gamla menniskor gråta; men jag gret likväl; med uttryck af ytterlig omsorg och en sonlig vördnad, fattade då Buonaparte