Aftonbladet – 2 november 1841, sida 1

— Åb, hvad det angår, så tycker kan lika litet om att kritiseras, som om han vore legitim furste. — Kan ni tala så, Raoul, ni, en af våra? Alt ni till den grad låtit förblinda, förtrolla er? — Men ni sjelf, min tant, sade hertiginnan, som hemiat sig från sin rörelse och låtsade småle, jag såg er lika myeket förtroilad, då ni kom tillbaka från Tuilerierna, efter ert samtal med kejsaren. — Ni, ers höghet? fade Raoul förvånad, det visste jag icke. — Ackl sina synder döljer man gerna si mycket man kan; men jag vill hellre tala om för er denna lilla dårskap, ty Jeanne skulle, med sin öfvernaturliga trollkraft, annars tillslut öfvertyga er och mig också, att jag är Buonapartist; saken förhöll sig så, att en morgon, några dagar före min niaces bröllop, anmäler min kammartjenare hos mig en berre ... jag minns nu ej hvilken ... adjutant hos kejsaren, och i detsamma inträder i rummet en ganska vacker, ung karl, som i de höfligaste ordalag i verlden, å hens majestät kejsarens och kungens vägnar, om ni så behagar, ber mig, dagen derpå, klockan 42, isfinna mig i Tuilerierna. Denna befallning, som var förbytt i anbållan, syntes mig alltför litet tillfredsställande; jag hade aldrig generat mig, då jag yttrade mina tankar om den nuvarande styrelsen, och jag påminte mig nu den snillrika och intagande hertiginnan de Chevreuses landsförvisning... Jag svarade adjutanten, att jag skulle lyda de ordres, han kungjort mig. Dagen derpå bad jag till min skyddspatronessa, sökte inge mig så mycket mod jag