Aftonbladet – 1 november 1841, sida 2

hvad som bäfvit utspridt, att han skulle varit Chel för insurrektionen. Om han visat sig vid palatset såsom anförare för de soldater, hvilka sökte intränga der, så skulle hans döda kropp funnits på platsen, ty han skulle aldrig hafva fistt eller öfvergifvit dem. (Detta yttrande framkallade lifliga uttryck af bifall.) Sedan ransakningen, vittnesförhören och öfriga rättegångsformaliteter blifvit genomgångna, dömdes Leon enhälligt af krigsrätten till döden. I öfverdomstolen, dit han appellerade, voro äfven alla rösterna för bekräftandet af krigsrättens dom. Detta skedde den 44. Dagen derpå, klockan 4, verkställdes domen, utanför Toledo-porten. Den stora gatan, som leder dit, var starkt besatt med militär, och ingen af befolkningen tilläts att passera porten, för alt se exekutionen. Leon var klädd i kavalleriuniform (han tjente vid detta vapen och kallades inom armåeen den spanske Murat, så för sin tapperhet samt rika och lysande uniform), och visade, ända till sista stunden, ett orubbligt mod. På afrättsplatsen höll han tal itill soldaterne, som skulle skjuta henom. Kamiraterl, sade han, med fast och stadig röst, aman har beskyllt mig för feghet och att vara sen förrädare. Jag är intetdera. Jag har redligt Itjenat Sparien och ångrar det icke. Lefve Isabella Hl! Lefve friheten! Farväl kamraterl Sedan han omfamnat sin advokat, vände han isig emot soldaterne och gaf dem tecken att skjuta, Han föll vid första salvan. En präktig likvagn, dragen af tvenne mulåsnor, behängda med svart sammet, förde sedermera hans lik till sen kyrkogård. General Leon var endast 33 år gammal, hade mycket utmärkt sig i kriget emot Don Carlos och upphöjdes på slagtfältet till gener I och grefve. Han var för sitt mod och sin stapj yerhet rycket afhål!en inom armeen. Också satte flere af bans vänner petitioner i gång, äfven inom nationalgardet i Madrid, i hvilka man ibad Espartero benåda henom. Men lagen och de n hotade samhällsordningen kräfde ett offer — ch han föll. Efter rättegångens slut emot Coneha och Leon, ade krigsrättan åter trädt i verksamhet, för att öma öfver de andre fängslade deltagarne i revolten. De förnämste bland dem voro: brigadieren Norzagaray, grefve Requena, tvenne bröder Fulgioso, Quiroza, Casa-Prim, Barrutia2, undert briga Xdier vid gardet, och markisen af St.Jago. Borso de Carminati, f. d. Carlist, som förklarat sig för ODunnell, hade blifvit gripen och skjuten i Saragossa. i Utom dessa tvenne chefer, Leon oeh Boarso, hvilka redan med sina lif pliktat för det de lyssnat till Christinas äregiriga intriger, hade ytiterligare en tredje betydande person, den från linbördes kriget så beryktade Munagorrt, fallit för bennes orättrådiga sak. Det har förut blifvit nämndt, att Munagorri förklarat sig för ODonnell och eskedrottningen. Med 43 å 16 Iman hade han följt en af konspiratörerne i Madrid till Christina afskickad köpman, Carrequiri, till fransyska gränsen, då han på återvägen upphanns af en partigängare, Elorri, som kåller med iregeringen i Madrid. Munagorri gaf sin häst isporrarne och sökte komma undan; men Elorri skjöt på honom och träffade hästen, Deane stein och föll derefter med Munagorri under sig. Elorris folk aflossade nu sina gevär på den fallne och dödade honom. Då de lyftade upp iden blodiga kroppen, befanns han träffad af 7 kulor. Under förhören med de i Madrid arresterade irebellerne hafva vigtiga upplysningar i afseende ipå insurrektionen kommit i dagen. Man har jundrat, hvad som kunde hafva förmått äfven jCarlister, att göra gemensam sak med Christinas anhängare i anfallet på kungliga palatset, natten tilld.7 Oktober. Tvenneaf de arresterade Carlisterne skola hafva bekännt, att de för sin del i(Christinos naturligtvis ovetande) haft den plainen, att i fall Isabella och hennes syster fölle i rebell ternas händer, bringe dessa båda prinsessor om lifvet, för att derigenom bereda vägen till thronen för Don Carlos och hans barn. En annan icke mindre vigtig upptäekt är den af korrespondensen, som insurgenterns fört med Drottniug Christina Paris. Några af de arresterade officerarre hade angifvit stället, der dessa bref 1åso gömda, och regeringen hade, efter den gifna anvisningen, bemäktigat sig dem. Den har Isåledes i sina händer obestridliga bevis på En,kedrottningens medbrottslighet i dessa upprorsplaner. Uagefär vid samma tid, som dessa vigtiga defkumenter föllo i regeringens i Madrid händer,