Aftonbladet – 30 oktober 1841, sida 2

— Ah, nu förstår jag. — , Ni, bästa Raoul; du finner väl, att jag icke vågade afsäga mig den beder, som kejsaren gjorde mig: jag tog de fördömda depecherna. Jag reste, och tjuge lieues ifrån Madrid föll jag en vacker natt i händerna på en gerilla... Jag minns icke om jag sagt dig, att jag har flanelisskjorta närmast kroppen. — Nej, Anacharsis, det hade du ännu icke förtrott mig; mer hvad gemenskap har väl?... — Du skall straxt få höra: jag hade varit nog fivtlig att förvara depescherna mellan flanellskjortan och kroppen. Som flanellet är ljusrödt till färgen, togo vildarne det för mitt naturliga skinn; (tro icke, att jag säger det af inbillskhet...) och det vissa är, att detta smickrande misstag räddade mina depeseher, men var nära att störta mig sjelf... Å Yrsioniga öfver att ingenting ha funnit hos mig, bundo röfrarne ett rep om min hals och ämnade surra-mig fast vid ett träd, då slumpen, eller rättare försynen, skickade till oss en konvoj... Gerillan skingrade sig; jag slöt mig till konvojen; jag framkom till Madrid med mina depescher; men min sinnesrörelse hade varit sådan... då jag kände repet om min hals, att du ser de olyckliga spåren deraf; mitt hår bleknade. — Min stackars Anacharsis! — Jag aflemnade depescherna... Men då konung Josef beskref för mig hvad jag bade att göra i Portugal, för att motarbeta den engelska diplomatiken, ständigt under namn af den fördömda Boitot, gaf jag tillkänna qui-pro-quot, och som man utan tvifvel ej trodde mig kunna