Aftonbladet – 29 oktober 1841, sida 3

ners understöd och välgörande inrättningar, ) icke kunde dervid betjena sig af en räkenskapsförare med lika kraft och verkan, som, i fråga om edgång, lagen tillägger räkenskapsförare iallmänhet, egendomsdisponenter samt flere inrättningar, såsom hypotekskassan, jernkontoret, privatoch sparbanksdirektioner m. m. Andamålet med edgång var att diktade anspråk ej skulle anmälas, och i detta afseende måtte den af Ulrich gångne ed vara tillräcklig. Sysslomännen genmälte, att just den omständighet att Ulrich besvurit fordran på grund af follmakt ådegalade, att kan dertill icke varit behörig allesas: genom sin befattning. I påminnelser deremot anförde Konungens ombud att Ulrich var behörig såsom redogörare, hvilken behörighet icke förändrades derigenom att han fick serskild fullmakt; samt att fulimakten dessutom ee) var utfärdad för att gå eden, utan för att bevaka fordran. Götha Hofrätt utlit sig öfver allt detta sålunda: Då Uirich på iaställelsedagen, jemte öfrige handlinger, företett bevis, ett han i egenskap afredegörare för H. M. Konungens enskilda kassa, aflagt ed, til hvilken åtgärd Ulrick, som då innehaft nämnda befattning, måste anses hafva, i likhet med andra så beskeffade räkenszapsförare och förvaltare af endras egendom, ägt behörighet, helst han i sådan egenskap under redovisningsoch betalningsskyldighet ionehaft och vid edens afläggandes företett det ifrågavarande till viss man eller ordres ställda på innehbafvaren transporterade och således löpande skuldebref, samt lagens kraf och syfte med edgång i detta fall blifvit uppfylldt, så fann Hofrätten skäligt att upphäfra Rådstufvurättens dom, att förklara anmärkningen emot edgången ej förtjena afseende, och att fastställa den bevakade fordran till betalning med rätt enligt 17 Kep 16 Hangelsbalken. Till detta beslut bidrogo Hofrättsrådea Söderbom och Sack, samt Assessorerne Nordström och Fiien, hvaremot assessor Kjellerstedt och häradshöfding Stridbeck fastställde Rådstufvurättens dom. Sysslomännen fullföljde saken uti högsta domstolen och ökade själen för sin invändning med den anmärkning, ett handlingarne ej utvisade att Ulrieh innehaft den intecknade skuldsede In med betalningsskyldighet och att, om ock så varit, det ingenting betydde, då Ulrich ej bevakat för sig utan för Konungen efter fullmakt, äfvensom de anmärkte, att fordran ej ver publik. Konungens ombud upprepade hufvudsakligen hvad redan hos Hofrätten blifvit anfördt. Uti Justitie-revisionens betänkande deltogo revisionssekreteraren Bergstedt och t. f. revisionssekreterarne, hofrätts-assessorerne Qvensel och Flinck. Deruti yttrades, att alldenstund jemlikt 79 i konkurslagen d. 42 Mara 1830, borgenär, för att i konxurs vinna betalningsrätt, skall med ed fista sin fordran, och det undantag, som från detta stadgande, hvilket är af beskaffenhet att böra efter ordalydelsen f5ljas, finnes medgifvet i ty att, enligt det iförordn. d. 22 Okt. 48:i8 förekommeinde formulär till borge närsed, vissa fordringar få af vederbörande förvaltare beedigas, i förevarande fall ej äger tillämplighet; fördsnskull och då i följd hära! laglig form för bevakningen ej blifvit iakttagen genom den ed, son: till bestyrkande af ifrågavarande fordran är vorden fullsjord af Statssekreteraren Ulrich, såsom förvaltare af H. M. Konungens enstilda kandkassa, tillstyrkte revisionen i underd. ait, med uppbäfvande i i denna del af Hofrättens dam, så vidt den inverkar på den rätt som tillkommer dem af bergenärerne, hvilka sökt ändring uti Hofrättens dom, Kongl. Maj:t måtte i nåder gilla det slut, bvaruti Rådstufvurätten stadnat. Högsta domstolens flesta ledamöter, Justitieråden Bredberg, Engelhart, grefve C. Sparre, grefve G. A Sparre och af Rolena gillade revisionens betänkande i enlighet hvarmed ock dom d. 49 dennes utfärda des; men Justitierådet Isberg fastställda för sin del Hofrättens utlitende, ) I detta afseende må nämnas att, onliet af adiu