Aftonbladet – 28 oktober 1841, sida 2

domens aldra äldsta tider, samt omtalar en biskop Ambrosius i Milano och efter honom påfven Gregorius den första, såsom de hvilka gjort sig serdeles kända för en berömvärd omvårdnad om den kyrkliga musiken under perioden före Karl den store. Gregorius inrättade i Rom en serskild sångarskola för detta ändamål, der han sjelf med ris i hand höll uppsigt öfver sina sångare eller fabariis, (bön-ätare), såsom man på spe kallade dem, emedan påfven alltid höll dem till att fasta och endast äta grönsaker aftonen förrän de skulle sjunga, på det de måtte få klar röst. Derefter tager förl. för sig en stor tidrymd från Karl den store till Luther, hvarifrån han har många intressanta saker att förmäla. Karl var sjelf en stor ifrare för kyrkosången och smaken för musik bibehöll sig efter honom hos flera al tidens furstar. En viss grefve af Anjou yttrade till Ludvig den fjerde, att en konung utan musik vore en krönt åsna, och kungen, långt ifrån alt upptaga detta illa, tillstod inför hela sitt hof, att grefven hade rätt. Liksom Vestas eld i det gamla Rom skulle brinna evigt, gällde en tid den föreskriften vid vissa kyrkor, att der skulle sjungas evigt, till hvilken ända en mängd sångare anställdes att ständigt alternera med hvarandra. I staden Meissen hölls eu tid bortåt för den eviga sångens skull 44 eanonici, lika minga sacellani, 60 vicarii och 42 choralister, inalles hundra personer. Författaren anför prof på makaroniska psalmer, hvaraf vi ännu till sista tider haft en qvarlefva i den bekanta In dulcei jubilo, sjunger på jerden bo. Presterna sjöngo stundom ensamma de latinska raderna, hvarpå församlingen svarade med en öfversättning, såsom till exempel på följande befängda sätt : Presterna: Cognorit bos et asinus, Församlingen: Oxen och åsnan märkte här, Presterna: Asinus, Församlingen : Märkte här, Presterna: Quod puer erat dominus, Församlingen: Att sanner gud thet barnet är. Författaren kommer härifrån till de så kallade mysterierna eller andliga skådespelen, samt narroch åsnefesterna, med flera andra medeltidspåhitt, hvilka slutligen, på samma gång de upphlandade gudstjensten i allmänhet ;zed en mängd oskickliga fribeter, äfven betogo den gamla koralmusiken dess ursprungliga allvarliga och högtidliga karakter ända derhän, att eu biskop i Wärzburg utropade vid åhörandet af en ny kyrkomusik: Mädels, tanzt binaus, das Stäckel ist lustig! (Dansen, flickor! det är ett lustigt stycke.) Luther kom för att ge klaven till någonting bättre i denna allmänna förbistring. Han uppstod som koralernas reformator på samma gång som hela den religiösa läran: Sjelf en god musiker, företog han sig en radikal utgallring på kyrksångens gebit, förkastade utan nåd och misskund och ersatte det utdömda med nya melodier, dem han för öfrigt samlade från alla möjliga håll, äfven från den verldsliga kantilenans och folkvisans område, endast han fann dem lämpliga för nya andliga ord. Flera bland folket af ålder lefvande vismelodier förvandlades på detta sätt, genom Luthers och några hans närmaste efterföljares bebandling, till psalmodier och hafva sedan fortlefvat ända till oss. Vår välbekanta psalm: Nu hvilar hela jorden är ursprungligen intet annat än en kärleksvisa: Innspruck, ich muss dies lassen!l af kejsar Maximilians kapellmästare, Heinrich Isaak. Orden blefvo endast af Luther förändrade, melodien behölls. Såsom ett bevis på det intresse Luther hyste för kyrkosången berättas en anekdot, hurusom han en dag satt vid sitt skrifbord, då han plötsligen fick höra en tiggarmunk ute på gatan uppstämma en sång, i hvars toner Luther genast fann ett särdeles behag. Han kastade pennan ifrån sig, sprang ner och hemtade munken in i huset, der han lät honom ännu en gång sjunga sin psalm och skyndade alt få melodin upptecknad i noter. Det är den vi äfven ega bland våra svenska psalmer, till orden: Gud har af sin barmhertighet., Luther bade gifvit en impuls för långliga tider; en stor mängd musikaliska män fortforo efter hans bortgång att i samma rena ande som han bearbeta koralen och rikta den med nya herrliga meledier. Förf. har egnat ett särskildt kapitel åt en öfversigt af dessa mäns verksamhet, bland hvilka man finner upptagna äfven flera svenskar, såsom Torstenius, kapellmästare hos Carl den nionde, kapellmästaren Däben, arkiater Rudbeck, professor Valerius, Erik Sköldebrand. Er M. har dermed afslutat förra afdelningen af sina berättelser, om koralens historia, han KE SNS NRO . a . rr