Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 3

manerligt, och ehuru han bortlagt något af sit messande, har han i det stället antagit en sort: basfiolseller näston, som, i förening med de skarpa italienska r icke gör någon behaglig effekt; de förut så ofta anlitade tremulanterne har han äfven till en del bortlagt, och deri ha han gjort rätt, ty ingen musikalisk prydnad kan: sång lättare undvaras än denna, och ingen finnes. hvars öfverdrift så mycket misspryder. Hr B har ännu något mycket fremmande i sitt uttal deraf torde det äfven härleda sig, att man icke rätt väl hör eller fattar orden i hans sång, hvartill bidrager hans vana att icke öppna munnen tillräckligt. Hr B. erhåller alltid den aldra lägsta stämman på sin del; dertill är nu tvänne skäl: nemligen först att hans röst passar derför, dernäst att man hittills icke ägt någon annan, som kunnat utföra den. Ref., som flera gånger haft tillfälle att höra Hr Belletti sjunga utom scenen och dervid beundrat den sällsynta böjlighet, skönhet och moderation, hvarmed han förmår utföra afven ganska höga partier, tror att Hr B. med mycken framgång skulle kunna användas någon gång äfvan i dessa; detta skulle sätta honom i tillfälle att utveckla sin rösts ansenliga tillgångar, samt visa flera sidor af sin talang, hvilket säkerligen skulle vara en vinst. Det kunde så mycket lättare försökas, som Hr Dannström tyckes hafva förlag på basröst, och sålunda stundom kunde alternera med Hr B. Hvad skulle det t. ex. skada, att låta Hr B. utföra Maxs roll i Friskytten ? icke alls, tvertom. Stycket vann, publiken vann, theaterkassan vann; det var min sann icke så dumt det, eller huru? Mamsell Fundin utförde Isabellas roll, eller rättare hon sjöng detta parti, ty af hennes dramatiska anlag sågo vi intet; t. ex. i duetten med Robert i endra akten, der hennes spel bör vara gäckande, lifligt och naift! — den, som här skulle kunna upptäckt någon enda nyans i hennes spel, måste hafva haft starkare gissningsgåfva än Ref.; jag säger med flit, gissningsgåfva, ty med blotta hörselns och synens tillhjelp var det platt omöjligt att fatta karaktären af hennes spel. Att denna liknöjdhet och stelhet kan genom allvarligt bemödande öfvervinnas, derom kunde man lätt öfvertyga sig, då man hörde henne sjunga cavatinan i fjerde akten. Denna, som onekligen är en af styckets glanspunkter, utfördes af mamsell F. med mycket mera känsla, gratie och talang, än man af det föregående haft skäl att vänta; ett bevis att det icke så mycket är brist på förmåga, som icke mer på stulium och bemödande. Mamrsell F. exequerade ör öfrigt med mycken lätthet sitt parti; men aon har tagit sig för att, utan afseende på let erforderliga uttrycket, — i slutet af hvarje stycke sänka rösten till ett bortdöende piano; letta passar naturligtvis icke alltid, ty ofta forlras det mycket åplomb i slutet af ett stycke, ett kraftfullt och tilltagande forte. Ett sådant ifligt, skönt forte finner man ofta i mlle Linds friska, kraftfulla och känsliga föredrag. Mamsell Ström (Alice) har icke ringa svårigheter att öfvervinna i denna sin roll, och man bör hålla denna unga artist räkning för det sätt, varpå hon utförde den. Om man kunde hafva skäl att önska mera styrka i hennes forte i allmänhet, måste man deremot erkänna, att hennes piano och diminuendo äro förtjusande, och vi upprepa ännu en gång, att om orkestern bättre afpassade styrkan af ackompagnemanget fter sångerskans förmåga, skulle man icke gå i mistning af ofta hela långa passager, hvilket är n så mycket större ofur, som åhöraren äfven inder instrumenternas mildare bebandling har vårt vid att urskilja orden, emedan Hr Gänher, Hr Strandberg och mamsell Widerberg e;entligen äro de enda af operans sujetter, som yckas antaga, att operasång icke är Lieder ohne Vorten. Scenen vid korset var lycklig, eller rättare mamsell Ströms geste vid orden: mig himlen kydda skall, jag trotsa kan din vrede! hade å mycket uttryck, natur och lif, att vi icke unna underlåta att här anmärka den. Den reigiösa tillförsigten, som sträfvade att betvinga gonblickets fasa, men som icke förmådde beegra den öfverhand tagande ångest, hvilken åsyen af det fruktade föremålet uppväckt — själens emödande att tygla och lugna de upprörda innena — var ganska vackert och lyckligt framtälldt, men denna inspiration räckte blott en ninut. Mamsell S. var äfven mera varmt inne i sin oll, än några gånger förut varit fallet, då Ref. aft tillfälle se henne, samt iakttog äfven något nera ledighet i sin ställning, serdeles i de 3:ne nellersta akterna. Antingen det nu var roca AK TR