Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 3

Hertigen. Får jag också låta markisinnan veta att konungen, belönande hvar och en effer sin förtjenster, skänkt det lediga dragonregemente till herr de Faverolles, en gammal, trogen tje nare, Ludvig. Ja, han är trogen! Hertigen. Ja, sire, jag går i borgen för ho nom. Ludvig. Och gammal! (suckar) det är bra.. han är utnämnd! Hertigen (skrifver med triumferande ech sati risk min). Postseriptum: Jag är otröstlig öfve patt nödgas berätta fru markisinnan, att det re pgemente hon begärt för sin unge kusin, mar nkisen dAubuissen, af hans majestät blifvit be stämdt bortlofvadt och på mitt förord, till de Faverolles, riddare af S:t Ludvigs Orden, öfverstplöjtnant, och som redan femton år väntat på nbefordran. —. Ludvig. Det är bra! Hertigen (afsides). Det var icke utan sin svårighet! (högt) Som ers majestät i dag visat sig sinnad att vedergälla nitet och troheten, är del ännu en annan belöning jag får föreslå, åt enkan efter en militär, marskalken Mirepoix. Ludvig. Huru, marskalkinnan? Hertigen. Hon är så generad, att hon nödgats sätta ut sina diamanter för tretti tuser franes, och efter de tjenster hennes man gjort staten, skulle jag tro att en anvisning på hundra tusen ecus. ... Zudvig (lifligt). På min handkassa ..nej! Hertigen. Nej, sire ... på skattkammaren! Ludvig. Det var en annan sak! ja, ja min kära hertig, ... man bör inte vara otacksam