Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 1

Lebel. Det är bara slemhosta, det är ingenting ... Ludvig (bäftigt). Är det ingenting, min berre, är det ingenting, säger ban? Man dör deraf... Ludvig XII dog deraf ... (sorgset, efter en paus) Lebel ... om jag också skulle döl ... Lebel. Ack, sire, ... skulle ni kunna tro det! ... — Ludvig (afsides). Någon oförsigtighet af mig, jag känner mig mycket illamående... jag måste i morgon tala med biskop H. ... jag har ingenting gjort för honom ... men jag gör honom rättvisa, det är den ende hederlige man ibland hela mitt presterskap ... den ende, till hvilken jag har förtroende. (Högt.) Då jag inte merär till, skola de sakna mig, Lebel. Jag har varit en god herre! ... Lebel. Ack, ers majestät! ... Ludvig. Ja, jag vet att du älskar mig... du och en annan person ... som lemnade mig i morse ... som jag skall beskydda ... jag skall göra hvad jag lofvat för henne, och jag skall störta hennes fiender och mina ... (Dörren öppnas och hertigen inträder.) Lemna oss ... Lebel ... lemna oss . Febel (går, i det han ger kertigen ett tecken). TIONDE SCENEN. Ludvig. Hertigen. Ludvig. Kom hit, min kära hertig ... ni kommer just, som ni vere efterskickad ... er närvaro är mig nödvändig ... jag har återfallit i min vanliga melankoli i afton ... jag plågas af de mörkaste fantasier. Hertigen. Då fruktar jag, att det, jag har att