Aftonbladet – 26 oktober 1841, sida 2

ÅTTONDE SCENEN. (Ett rum hos Marskalkinnan Mirepoix.) Hertigen. Marskalkinnan. — Marskalkinnar (med en mycket förnäm och kall min). Jag var långt ifrån att vänta mig denna visit, berr hertig, och jag kan hvarken förklara dess ändamål eller orsak. Hertigen. Ingen al ert folk har sett mig gå hit in, jag har lemnat min vagn ett långt stycke härifrån : vördigas för en kort stund stänga er dörr... och låta säga att ni icke träffas. Marskalkinnan (utan att resa på sig, öppnar dörren, bredvid hvilken hon sitter, till hals). Jag, min herre! pej visst inte... jag väntar folk denna morgon, och jag vill ej att man skulle tro mig... Hertigen. Om ett enskildt samtal med... konungens förste minister. Marskalkirnan. Ja, min herre. Hertigen (ler skämtsamt). Jag trorknappt att er salig make i lifstiden var så jaloux... Marskalkinnan (med stolthet). Ni glömmer, min herre, att ni är hos mig! jag kan icke annat än förundra mig öfver att se er här, efter jert ovärdiga uppförande för tre år sedan... med ett ord vi äro dödlige ovänner. Hertigen. Det är just derföre som jag är här. Finner ni inte, madame, alt det är mycket ling! ... tre års hat... då man endast en så kort itid varit älskad? Det är hvarken proportion jeller rättvisa... Marskalkinnan (föraktligt). Om det funnes någon sådan, ... min herre..Hertigen (kallt). Det finnes, madamel... fråsa er vän, herr Maupou. Han säljer den för för pengar, liksom hans far gjorde ... Marskalkinnan (ond). Om det berodde på honom och mig, min herre, skulle ni bli behandlad efter förtjenst ... Men himlen vare tack! det kommer väl den tiden också... ja,