Aftonbladet – 25 oktober 1841, sida 3

aSchletermacher har på sednare tid med utmärkt skarpsinnighet angripit och tillintetgjort denna kyrkodogm, ungefär i följande satser: Ett gudomligt kan aldrig kallas natur, emedan natur betyder ett biott inskränkt, bestämdt vara: — öfverallt i verldsaltet är samma natur, såsom innehållsbegreppet af vissa lagar (t. ex. de menskliga, de vegetabiliska etc.) gemensam för flere personer eller individer (alla menniskor, plantor ete.); men ingenstädes innesluter en person uti sig flere naturer (menniskornas och plantornas). Detta är omöjligt; ty en person, såsom en bestämd enhet af det varande, kan icke uti en medelpunkt i sig förena tvenne naturer, såsom sammanfattande olikartade lagar. — Tvenne viljor i en person äro fullkomligt otänkbara; ty då måste också dessa hafva ett dubbelt förstånd, och följaktligen sönderfalla i tvenne personer; slutligen kan en gudomlig vilja, som ständigt är rigtad på det oändliga hela, aldrig vilja detsamma, som en alltid blott på ett ändligt, enskiidt, rigtad mensklig vilja vill; lika så litet som menskligt förstånd kan fatta gudomliga tankar.