Aftonbladet – 25 oktober 1841, sida 2

NÅGRA NÖDVÄNDIGA UPPLYSNINGAR TILL BEDÖMANDE AF DEN STRAUSSISKA TRYCKFRIHETSFRAÅGAN. Uti hvarje samhälle med något anspråk på borgerlig, politisk eller religiös frihet utgör yttranderätten den vigtigaste och heligaste af alla de rättigheter för hvilkas vidmakthållande folket bör nitälska, emedan den utgör ett nödvändigt och oundvikligt värn och vilkor för all annan fribet. Det är derföre icke blott sin egen sak, utan äfven det allmännas, som pressen förfäktar när hon uppträder emot maktens försök till inkräktningar på detta område. Af sådan orsak är det äfven, som vi ansett oss böra med uppmärksamhet följa behandlingen af det nu för handen varande Straussiska tryckfrihetsmålet, och den liflighet hvarmed hela allmänheten hittills deltagit i de förhandlingar, som angå detsamma, visar äfven nogsamt att något hvar inser, det rättigheten till en fri bekännelse af religiösa åsigter inom den gräns, som lagarna utstakat, är en lika vital fråga som någon annan. Det är då en pligt, att icke lemna ur sigte de manövrer, hvarmed fanatismen och den andliga hersklystnaden dagligen, genom en mängd uppsatser uti ett af de amycket goda, bladen, söker förvilla allmänna opinionen om denna frågas rätta ståndpunkt, och nästan förestafva vederbörande huru de böra förhålla sig. Tryckfrihetslagen förutsätter såsom ett vilkor för att anses brottslig enligt det lagrum, som i detta åtal blifvit åberopadt, att den åtalade skriftens författare skall hafva förnekat den rena evangeliska läran; och för att, då man icke kunnat åberopa ur den åtalade skriften något enda yttrande, hvaruti en sådan förnekelse törekommer, likväl kinna sitt mål på en omväg, har man jeke dragit i betänkande, att dels framställa unlersökningen om och inkasten mot de evangeliska berättelsernas historiska autenticitet såsom en sådan förnekelse af läran, dels rubricera såsom en brottslighet att författaren gifvit flera serskilda delar af denna lära en inre och filosofisk tydning, der den bokstafliga föranleder motsägelser, dels ändtligen sammandiktat den uppgiften, att den åtalade skriften skulle vara förbjuden i England och flera af Tysklands äfven protestantiska stater. Svaranden i tryckrihetsmålet har redan, såsom oss synes, uli sina örklaringar på ett segrande och obestridligt sält idagalagt det falska i sjelfva hufvudpåståendet, båg er rt RR NY YE RNE NE PR 4 NER OA en VÄDRA TR I ÅAR 1 RÅG Pad IR MT RA