Aftonbladet – 22 oktober 1841, sida 3

LANDADE ÄMNEN. KUNGS-ORD. (Ea anekdot om f. d. Konungen Gustaf IV Adolf.) Uti Frankfurter Conversationsblatt förekommer följande berättelse, undertecknad —z— och innefattande detaljer, hvarå man tycker sig igenkänna en verkligen passerad händelse. Uti min tidiga ungdom af Konung Gustaf III utnämnd till officer i svenska hären, har jag tjent under regenten Hertigen af Södermanland, ech blef, efter 46 långa fändriksår, af Konung Gustaf IV Adolf utnämnd till löjtnant. Kort derpå inkom jag i generalstaben och blef adjutant hos den general, som kommenderade de svensketrupperrne i Tyskland under åren 2804 och 41805. En duell, i hvillken jag blef invecklad genom en rysk furste (som för fienden hade flytt ifrån Berlin), på ett sätt, hvilket ingen billigade, hade kostat min motståndare lifvet. För att undgå den blodiga strafflagen, skyndade jag till gränsen. Först till häst, sedan på stormande haf, så till fots. Förgäfves sträfvade jag under den kalla, mörka, snöhöljda och i hvarje hänseende fasansfulla vinternatten, att, på spårlösa vägar, bibehålla riktningen åt gränsen, som blott var aflägsen på två timmars väg. Vid dageas gryning befann jag mig åter, efter åtta timmars vandring, på samma ställe, hvarifrån jag hade utgått. Redan om aftonen förfallen åt misstanken, gaf den ljusare morgonen vissheten ät mina natt liga bekyminer. Dock, ädla menniskors gynnsamma sinnesstämning för mig, lät mig dock, efter få timmar, återfinna friheten på sjön, och snart beträdde jag ett annat lands jord. Af en kula svårt sårad i mitt bröst, fann jag mig med sällsynt, och endast i Norden vanlig gästfrihet, upptagen i en dansk öfverstes hus och der på det ömmaste vårdad. Länge stannade jag hos honom och hans älskvärda familj, ehuru jag var fullkomligt obekant för dem. Djupt i mitt hjerta bevarar jag så mycket mer tacksamheten för deras omvårdnad, som jag icke hade att glädja mig af något serskilt läkare biträde. Kfter många smärtfulla operationer, var jag ändtligen efter några månader såvida återställd, att jag till Sverges Konung kunde vända mig med den bön, att under säker lejd få återkomma och blifva ställd till rätta. Konoungens nåd biföll min begäran. Jag återvände till den ort, der monarken hade sitt hufvudhögqvarter. En vanlig krigsrätt nedsattes att förhöra mig, och en general-krigsrätt att dömma. Min bekännelse var öppen — legen klar, gammal och blodig. Jeg hade den lyckan att vara personligen känd af Konungen, derigenom att jag en längre tid hade uppehållit mig i Stockholm med en deputatior, som var afsänd ifrån alla regimenten, för att 1799 bivista kronprinsens döpelseakt, — sedermera genom flere beskickningar till hans höga person, synnerligen genom der, med mundtlig berättelse om slaget vid Austerlita, då jag var i Mähren med den till kejsarens högqvarter bestämda svenska generalen. Dessutom var jag som caput familiae medlem a! Ständerne, och hade derigenom flera gånger vari befalld till den kungliga taffeln, ifrån hvilken en med löjtnants grad eljest är utesluten. Det blef ig derföre möjligt, att, genom förord af en af konungens general-adjutanter, utverka mig Konungens bi: fall till en privat audiens. Sent en eftermiddag