Aftonbladet – 22 oktober 1841, sida 1

belägna kammare, innan hon införes i de rikast bodar, de mest ypppiga hus; der styrer hen der stiftar hon oåterkalleligen sina lagar, anord nar hela dagen om de rika qvinnornas kokette ri, kläder dem, smyckar dem och omböljer de ras efta ganska fula skröpligheter med de dyr baraste väfnader; hon känner i grund de, så of ta bedrägliga behagens hela förställningskonst Hvilka missväxter har hon ej återställt! Pivilk: knotigheter har hon ej döljt! Hvilka fulbeter ha hon ej låtit synas intagande! Och när afgudabe lätet sålunda blifvit utstyrdt af dessa fattiga, mer så hvita, så täcka händer; när vid föternas blän dande glans eröfringens bifall egnas icke qvin nan, som är ful, men paryren som är förtrellan de, utan kesinning att sömmerskan, som skapa den, är hundra gånger vackrare än qvinnan som bär den; föreställ dig då vår unga artist som med vemodsfull blick följer det af henne tilldamade föremålet; hör henne med djup suci utbrista för sig sjelf: Men jag är likväl vackrare än hon! Detta medvetande är visserligen er af de mest försåtliga frestelser, mot hvilka vårs modfällda artister hafva att strida. Man begriper rätt väl hvarföre mannen går förbi guldstyeket utan att tillgripa det: hans redlighet räddar homom; — men att en ung och intagande ehuru ringa och okänd flicka, som äger i sir makt, att ögomblickligt tillvinna sig männens beundrar och kärlek, blett hon ville iklädda sig det, af hennes mål skapade floret, icke dess mindre kan försaka alla sina förundransvärdt lätt: eröfringar; sådant utmärker visserligen den mes! öfverraskande sinnesstyrka. Hon är ensam; pary rens arbete slutadt. Blommorna äro färdige til hårklädsen, det genomskinliga foret till den blot tade barmen, skärpet till klädningens linning skon till foten, den broderade strumpan till de svarfvade benet, handszen till handen: hva hindrar väl den ringa puppan, altiett ögonblicl öfvergå till en luftig fjäril, ait verkliggöra sin